Lera
Dagen innan hade han varit på sin terapi. Han hade fått forma sin känsla i lera.
"Hur gick det? Kunde du forma din känsla i lera?"
"Det är viktigt att jag inte försöker prestera. Jag ska bara försöka låta det hända, liksom. Det var han tydlig med."
"Det gick inte så bra, alltså?" Jag förstod att det hade låst sig för Stellan den här gången också.
"Bra och bra... vi ska fortsätta nästa gång."
"Så du satt framför en lerklump i en hel timme utan att få något gjort?"
"Gjort och gjort ... jag skar av en bit av en jätteklump. Och placerade den på ett underlägg."
"Och ..?" Jag tyckte att det lät lite tunt.
"Och sen vred jag på den. Terapeuten tyckte att det var ett framsteg."
Han lät försiktigt hoppfull. Han verkade tycka att det hade gått rätt så bra.
"Och sen betalade du 900 kronor?"
"Japp. Du brukar ju säga att det kommer att ta sin lilla tid. Du har ju själv sagt att jag måste ha tålamod.
"Tålamod var ordet."
Att handskas med Linda
I stället har jag format en strategi. Jag har börjat läsa nyheter och se på Aktuellt på tv. Inte bara det, jag har till och med börjat läsa ledarsidorna i de stora morgontidningarna och dessutom händer det att jag ögnar igenom en och annan debattartikel. Nu känner jag att jag kan gå på offensiven i fikarummet när hon börjar skicka hånfulla kommentarer åt mitt håll.
"Vad säger du om Julian Assangefallet, då?" frågade hon helt oprovocerad över förmiddagskaffet. Hon trodde att jag inte visste vad hon pratade om och tänkte än en gång göra mig löjlig inför chefen och Sjöberg och de andra.
"Ja du, Linda," började jag lite försiktigt, "som jag ser det kan man tänka på flera sätt. För det första tycker jag att en man som jobbar för total öppenhet själv borde vara ett föredöme och ställa upp på förhör. Visa att han inte har något att dölja, alltså. För det andra ser jag det som självklart att han ska behandlas som vem som helst som är misstänkt för ett brott. Anta att han är skyldig, då står jag på de där tjejernas sida. Å tredje sidan känns det som om det är en tillfällighet för mycket att han blir internationellt efterlyst samtidigt som USA vill ha honom utlämnad."
Där ungefär slog Lindas haka i bordet. Fiollåda, fågelholk och fullständigt fånstirrande satt hon och kollegorna knäpptysta. Det enda som hördes var kaffebryggarens hemtrevliga puttrande.
"Var står du själv i frågan, Linda?"
Det kändes nästan lika bra som att slå Stellan med 10/8 i matchspel. Ingen sa något när jag sköljde ur min kaffemugg och gick mot dörren.
"Tack för en trevlig pratstund," sa jag och studsade ut i korridoren.
Djupt samtal med Camilla
Mina drömmar handlar om golf. Inget annat. Jag drömmer om att spela fantastiskt, att få spela underbara banor, att kunna slå spektakulära slag ur svåra lägen och att slå Stellan varje match. Med mera med mera. Så när Camilla en kväll vid köksbordet undrade över mina drömmar var det alla dessa golfbilder som dök upp i mitt huvud.
"Vad drömmer du om?" frågade hon och jag visste att detta återigen var en situation där jag inte kunde svara helt ärligt. Naturligtvis skulle jag inte direkt ljuga, men jag kunde inte heller vara totalt uppriktig.
"Eh ... hur menar du, älskling?" sa jag för att vinna lite tid.
"Ja, du måste väl drömma om något?"
"Det är väl klart. Det gör alla människor. Det vore tråkigt annars."
"Och..?"
"Ett långt och lyckligt liv med dig, förstås."
Det tyckte jag verkade som ett lämpligt svar i den rådande situationen. Det var inte helt osant så till vida att jag inte har något emot ett långt och lyckligt liv med Camilla. Men det är inte det jag drömmer om. Jag drömmer uteslutande om golf.
"Åh, menar du det? Vad glad jag blir!"
Situationen löst. Hade jag svarat att jag drömmer om att aldrig mer treputta eller något liknande så hade fortsättningen av kvällen inte blivit lika trevlig.
"Vad roligt att vi kan ha såna här lite djupare samtal ibland," sa Camilla.
"Självklart, gumman. Det vet du. Vill du ha ett djupt samtal finns jag alltid beredd."
