Att handskas med Linda
Linda på kontoret är en riktig retsticka. Hon tror att jag bara tänker på golf. Hon tror att det är allt jag kan prata om. Hon tycker att jag har stora brister i min allmänbildning och att jag inte har några åsikter i samhällsdebatten. Hon har visserligen rätt, men det har jag inga planer på att erkänna.
I stället har jag format en strategi. Jag har börjat läsa nyheter och se på Aktuellt på tv. Inte bara det, jag har till och med börjat läsa ledarsidorna i de stora morgontidningarna och dessutom händer det att jag ögnar igenom en och annan debattartikel. Nu känner jag att jag kan gå på offensiven i fikarummet när hon börjar skicka hånfulla kommentarer åt mitt håll.
"Vad säger du om Julian Assangefallet, då?" frågade hon helt oprovocerad över förmiddagskaffet. Hon trodde att jag inte visste vad hon pratade om och tänkte än en gång göra mig löjlig inför chefen och Sjöberg och de andra.
"Ja du, Linda," började jag lite försiktigt, "som jag ser det kan man tänka på flera sätt. För det första tycker jag att en man som jobbar för total öppenhet själv borde vara ett föredöme och ställa upp på förhör. Visa att han inte har något att dölja, alltså. För det andra ser jag det som självklart att han ska behandlas som vem som helst som är misstänkt för ett brott. Anta att han är skyldig, då står jag på de där tjejernas sida. Å tredje sidan känns det som om det är en tillfällighet för mycket att han blir internationellt efterlyst samtidigt som USA vill ha honom utlämnad."
Där ungefär slog Lindas haka i bordet. Fiollåda, fågelholk och fullständigt fånstirrande satt hon och kollegorna knäpptysta. Det enda som hördes var kaffebryggarens hemtrevliga puttrande.
"Var står du själv i frågan, Linda?"
Det kändes nästan lika bra som att slå Stellan med 10/8 i matchspel. Ingen sa något när jag sköljde ur min kaffemugg och gick mot dörren.
"Tack för en trevlig pratstund," sa jag och studsade ut i korridoren.
I stället har jag format en strategi. Jag har börjat läsa nyheter och se på Aktuellt på tv. Inte bara det, jag har till och med börjat läsa ledarsidorna i de stora morgontidningarna och dessutom händer det att jag ögnar igenom en och annan debattartikel. Nu känner jag att jag kan gå på offensiven i fikarummet när hon börjar skicka hånfulla kommentarer åt mitt håll.
"Vad säger du om Julian Assangefallet, då?" frågade hon helt oprovocerad över förmiddagskaffet. Hon trodde att jag inte visste vad hon pratade om och tänkte än en gång göra mig löjlig inför chefen och Sjöberg och de andra.
"Ja du, Linda," började jag lite försiktigt, "som jag ser det kan man tänka på flera sätt. För det första tycker jag att en man som jobbar för total öppenhet själv borde vara ett föredöme och ställa upp på förhör. Visa att han inte har något att dölja, alltså. För det andra ser jag det som självklart att han ska behandlas som vem som helst som är misstänkt för ett brott. Anta att han är skyldig, då står jag på de där tjejernas sida. Å tredje sidan känns det som om det är en tillfällighet för mycket att han blir internationellt efterlyst samtidigt som USA vill ha honom utlämnad."
Där ungefär slog Lindas haka i bordet. Fiollåda, fågelholk och fullständigt fånstirrande satt hon och kollegorna knäpptysta. Det enda som hördes var kaffebryggarens hemtrevliga puttrande.
"Var står du själv i frågan, Linda?"
Det kändes nästan lika bra som att slå Stellan med 10/8 i matchspel. Ingen sa något när jag sköljde ur min kaffemugg och gick mot dörren.
"Tack för en trevlig pratstund," sa jag och studsade ut i korridoren.
Kommentarer
Trackback
