golfidioten

Ett riktigt drama utspelade sig framför våra ögon på sjuans fairway. Ett drama på liv och död. Verkligen. Det handlade inte om att få en match att leva vidare eller att sätta ett inspel nära pinnen. En andfamilj knatade tvärs över fairway för att ta sig till det stora vattenhindret. Pappa and var inte med. Det var mamma och en handfull småttingar.

Så långt var det gulligt och trevligt. När Mickel dök upp i skogsbrynet bröts idyllen tvärt. Andmamman hade inte en chans att skydda sina ungar när de väl var ute i det öppna. De fick försöka nå vattnet bäst de kunde. Vi förstod vad som skulle hända. Den utmärglade och skabbiga räven valde den långsammaste andungen som hade halkat efter någon meter. Kanske var han den som sist uppfattade faran. Det var han som lämnade sin familj den eftermiddagen och blev rävföda. Mamman och syskonen simmade runt och skrek förtvivlat efter lillebror i nattsvart hjälplöshet. Räven lufsade i väg med sitt byte.

Vi tittade tysta på varandra. Vi måste ha stått stilla i flera minuter för gruppen bakom kom i kapp och undrade vad vi höll på med. Vi vinkade förbi dem. 

Vi plockade upp våra bollar och vandrade sakta bort mot klubbhuset. 

I restaurangen över en oxpytt med vändstekta ägg var det Stellan som bröt tystnaden.

"Avbröt vi just en runda i kalasväder efter sex hål?"

Jag nickade och tog en klunk mineralvatten. Vi famlade efter ett språk för att hantera det vi varit med om. En blytung gemensam upplevelse.  

I efterhand har jag tänkt att det som ställde till det i mitt inre var just det paradoxala i att stå mitt på en golfbana under en spännade match mot Stellan utan att kunna tänka på golf. Och det tillståndet höll i sig i knappt en halvtimme. 

"Nej," sa Stellan. "Det ser tomt ut på ettan. Vi börjar om."

Och så blev det. 

Jag tror inte att vi kommer att nämna den här händelsen igen.