golfidioten

"Hur många golfklubbor behöver du egentligen?" Camilla hade varit i garaget.

"Eh ... hur menar du, älskling?"

"Om jag räknade rätt så står det fyra fullproppade golfbagar i garaget. Tolv klubbor med såna där mössor på."

"Headcovers."

"Ja. Och över 60 andra klubbor. Hur många behöver man?"

"Det är lite svårt att säga exakt", började jag svara lite trevande. "Det är som att fråga hur mycket luft man behöver under sin livstid. Man får helt enkelt vänta och se."

Camilla var inte nöjd med svaret.

"Kan du inte sälja några?" frågade hon uppfordrande.

Det var en helt ny tanke för mig. Sälja klubbor? Jag har inte sålt en enda klubba i hela mitt liv. Man säljer väl inte sina vänner? Hur ska jag kunna veta när jag vill stoppa ner en gammal goding i bagen igen? Tänk om jag skulle vilja plocka fram ett av mina äldre järnset igen för gamla tiders skull. Eller spela några varv med en gammal bladputter bara för att hitta känslan på greenerna igen. Sånt kan ju hända. Och då måste alla klubbor finnas kvar. Det är inget konstigt med det. Jag säljer inte några klubbor. Har aldrig gjort.

Jag minns när Stellan bytte in sina underbara Mizunojärn och köpte ett helt nytt järnset som han bara hade läst om. Det klickade inte alls mellan dem. Det var allt annat än ömsesidig kärlek och respekt och en olyckligare Stellan har jag aldrig sett. Han gick tillbaka till shopen och krävde med gråten i halsen att få häva affären. Som väl var fanns hans gamla älsklingar kvar och det blev ett känslosamt återseende. 

Ett sådant misstag tänker jag inte ta risken att göra. Nån gång ibland kan man faktiskt lära sig något av Stellan.

"Man säljer inte sina vänner", tänkte jag högt.

"Kallar du dina klubbor för vänner? Milda makter! Det här måste vi prata om." 

Hon sa det med betoning på måste. Det var allvar den här gången. Åh nej, tänkte jag. Det finns inget bra sätt att förklara för Camilla hur jag kan känna för en klubba. Hon skulle aldrig förstå. Jag minns min första säsong med Clarissa. Hur jag lutade henne mot väggen bredvid sängen. Jag sa att det stod i instruktionsboken att hon måste stå i rumstemperatur på nätterna den första månaden. Garantivillkor, förklarade jag, och Camilla köpte det. Sanningen var förstås att jag ville ha henne nära, se henne innan jag somnade och vakna med henne vid min sida. Hur skulle jag kunna förklara det för min fru?

Och nu vill hon att vi ska prata om mig och mina klubbor. Att jag råkade tänka högt och kalla dem för mina vänner var illa nog. Tänk om jag börjar prata om dem i sömnen och mumla deras namn så att Camilla hör. Hon skulle ta ut skilsmässa på direkten.

"Okej", sa jag. "Jag ska berätta hur det är."

Jag hade ingen tanke på att berätta hela sanningen. Det här var återigen ett tillfälle där sanningen måste friseras en smula.

"Har du känslor för dina klubbor?" Camilla prenumererar på Må bra. Hon gillar de psykologiska artiklarna.

"Jag skulle inte kalla det känslor." Här gällde det att vara extremt försiktig. Tunn is var bara förnamnet och några ispikar hade jag inte om halsen. Snarare en snara, kändes det som.

Jag fortsatte: "Begagnatmarknaden för klubbor är iskall. Det går inte att sälja klubbor i dag. Kineserna, vet du. De tillverkar billiga och bra klubbor så det är ingen som handlar begagnat längre. Det är lönlöst. Tro mig, jag har försökt. Det är stört omöjligt."