golfidioten

"Nu jäklar går det framåt!"

Stellan ringde efter terapin.

"Härligt!" svarade jag.

Jag visste att de skulle börja jobba med bilder efter att under tystnad ha målat och försökt forma känslor i lera.

"Har du tittat på bilder av ettans teeskylt nu?" frågade jag.

"Nja, lugn i stormen nu. Vi skyndar långsamt, kan man säga. Jag vill inte råka ut för något bakslag," förklarade Stellan.

"Och vad betyder det mer exakt?" ville jag veta.

"Vi har gjort en plan. Nästa vecka ska jag få sitta i ett rum och veta att det finns ett foto i rummet bredvid."

"Det tar sig, Stellan. Han kanske vet vad han gör ändå, den där terapeuten."

"Det kan du räkna med. Det är inte vem som helst som får såna där feta diplom som hänger runt hela mottagningen. Nu är jag definitivt klar med lernivån."

"Vad blir nästa steg, då? Att titta på fotot på avstånd?"

"Nej, vi får nog ta det lilla lugna. Nästa steg blir att glänta på dörren. Det är viktigt att det är jag själv och ingen annan som trycker ner dörrhandtaget."

"Ja, det är klart."

"Sen, när jag känner att jag vågar ska jag sträcka in handen och tända ljuset."

"Jag antar att det är viktigt att det är du själv som trycker på knappen?"

"Självklart," svarade Stellan.