På banan igen

Jag slog ut först. En järntrea mot vänstersidan av fairway. Ett helt okej slag.

Stellan peggade upp sin boll och ställde upp sig för att slå ut. Då frös han till is. Han stod där som en staty i sin gamla vanliga uppställning med lite öppna axlar.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske var det inte en bra idé att boka starttid och kräva av honom att han skulle spela. Det var mitt ego som hade handlat. Jag ville ha min Stellan tillbaka på banan. Kanske var hans psykiska tillstånd värre än jag anat och behandlingen var faktiskt inte riktigt avslutad.

Så där stod jag och funderade medan Stellan stod staty. Jag har verkligen ingen aning om hur länge vi stod stilla på tee, men jag ryckte till och vaknade ur grubblerierna när jag hörde majorens barska stämma.

"När tänker han slå, tror du? Det är fler än ni som vill ut på banan."

Majoren är en man som man inte gärna stöter sig med. Jag tror inte att han verkligen har varit major, men ingen kallar honom något annat.

"Han slår snart," sa jag. "Han har bara lite problem med teeskräck."

"Teeskräck?" sa majoren och stegade fram till Stellan.

"Om du inte slår iväg bolljäveln inom tre sekunder så lyfter jag av dig av banan och ser till så att du blir avstängd för långsamt spel snabbare än du kan säga guttaperkaboll. Uppfattat?"

Majoren kan vara väldigt bestämd. Jag trodde att Stellan skulle få ett totalt och fullständigt sammanbrott, krypa av tee för att aldrig komma tillbaka. Det var fullständigt knäpptyst. Nånstans ropade någon fore.

Då hände det. Stellan drog tillbaka sin järnfyra, pausade ett ögonblick på toppen och lät klubban falla ner mot bollen och fick på ett under omständigheterna anständigt slag. Lite blockat, lätt slicat, men bollen stannade i högerruffen och låg fullt spelbar.

"Så där ja," sa majoren. "Svårare än så är det inte."

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0