Att förklara det som inte kan förklaras
"Om du tänker dig ... eh ... det är svårt att förklara."
Stellan och jag satt och pratade. Han ville att jag skulle beskriva min sving. Den som jag inte har längre, alltså. När den är, förlåt, var som bäst. Jag tror att han fick den typen av uppgifter av sin terapeut när han gick i behandling för sin teeskräck.
Jag vill helst inte prata om svingen. Det känns lite jobbigt. Gör lite ont. Men, Stellan gav sig inte.
"Kan du jämföra den med något? Om svingen vore ett djur, vilket djur skulle den vara?"
"Ett djur? Min sving?" Stellan har ställt många konstiga frågor genom åren, så helt förvånad var jag väl inte.
"Ja, bara så att jag får ett hum om hur du ser på den."
"Kan den inte få vara en bil," undrade jag. "Eller en filmstjärna?" Jag var lite orolig att svingen skulle vara ett murmeldjur eller en daggmask.
"En låt, då? Eller en platta," föreslog Stellan.
Nu började vi närma oss något jag kunde tänka mig att prata om.
"Då vet jag," sa jag, "Definitivt saxofonsolot i Jungleland. Utan tvekan."
"Hur då menar du?" frågade Stellan. Jag trodde att han skulle fatta galoppen, men jag behövde tydligen utveckla.
"Mjuk men ändå kraftfull. Lång men aldrig tråkig. Känslig och stark på samma gång. Gåtfull samtidigt självklar."
"Jösses," sa Stellan.
"Nåt annat du undrar," sa jag och hällde upp mer kaffe.
Saknad
"Jag är liksom inte samma person nu utan svingen. Jag saknar den verkligen."
"Den kanske inte har lämnat dig. Den kanske bara håller på att förändras. Den finns kvar, men är lite annorlunda,"
försökte Stellan.
"Nej, jag vet hur en svingförändring känns. Det här är nåt annat. Den är borta."
Jag hoppades att Stellan skulle ge sig. Låta mig vara i fred med min saknad. Jag trodde att jag signalerade det. Stellan äger inte förmågan att känna av såna signaler.
"Det kan ju vara som Clarence och Jake. Det är inte detsamma men erkänn att det är rätt bra," sa han.
Övergiven
Jag har blivit övergiven. Av min sving. Jag hoppades få lite stöd av Stellan.
"Den har nog bara åkt på semester. Den är snart tillbaka," sa han.
"Den kunde ju skicka ett vykort nån gång ibland, tycker jag. Så att det går att hoppas att den inte är borta för alltid"
"Du vet ju hur det fungerar", sa han. "Ibland kan man och ibland kan man inte. Sådan är golfen."
"Jo. Visst. Jag vet. Men den här gången känns det verkligen ... inte bra. Det vore väl bättre om svingen tog semester nån annan gång än mitt under säsongen."
