Korrespondens med Sjöberg
Ur mejl till Sjöberg:
ang: rondanalysfilen
Kan du vara hygglig och stoppa in det här i excelfilen:
antal bollar i vattenhinder
antal pliktslag för ospelbar boll
antal pliktslag för förlorad boll
antal provisoriska bollar
(Gårdagens runda hade öppnat mina ögon för några brister i analysfilen.)
Svar från Sjöberg:
Jag har annat att göra än att hjälpa dig med dina j***a bandyanalyser!!
Svar från mig:
Vad gillar du för whisky?
Svar från Sjöberg:
(Suck) När ska den vara klar?
Svar från mig:
Ingen brådska men senast i morgon vore bra.
Rondanalysfilen
Jag bad Sjöberg lägga in följande parametrar:
Fairway: träff/miss höger/miss vänster. Klubba, vind.
Green: träff/miss kort/miss kort höger/miss kort vänster/ miss lång/miss lång höger/ miss lång vänster. Klubba, avstånd, vind.
Chip: längd/miss kort/ miss kort höger / miss kort vänster/ miss lång höger/ miss lång vänster. Klubba.
Bunkerslag: längd/ miss kort/ miss kort höger/ miss kort vänster/ miss lång höger/ miss lång vänster. Klubba.
Putt 1: längd, satt/miss kort i linjen/ miss kort höger/ miss kort vänster/ miss lång höger/ miss lång vänster.
Putt 2: längd, satt/miss kort i linjen/ miss kort höger/ miss kort vänster/ miss lång höger/ miss lång vänster.
Putt 3: Gud förbjude!
Score på hålet.
Färgkodning: grönt för par, gult för birdie, blå för eagle, röd för bogey, orange för dubbelbogey, mörkgrön för trippel.
Jag ska kunna få fram snittresultat på hela klabbet också.
Jag tycker att det här borde täcka in det viktigaste. Ändå har jag en gnagande känsla av att ha glömt något.
Jobbigt.
Mina "röstproblem"
På morgonmötet dagen efter katastrofrundan i Varberg skrev jag på whiteboardtavlan: "Jag har knutar på stämbanden. Tystnad en vecka säger doktorn."
"Knutor heter det" sa Linda.
Jag såg ut som ett frågetecken.
"Jag tror att det heter knutor. Inte knutar." Hon såg road ut.
Jag blev tvungen att ändra a till o innan jag satte mig. När blev Linda halsspecialist?
"Hur ska du nu kunna ropa fore när du slår snett på golfbanan?" Chefen tyckte att han var rolig. Ropa fore? Jag?
Nu har min tysta vecka passerat. Priset jag fått betala för att jag sjukskrev mig för att spela golf med Stellan. Trots att själva golfrundan var en förfärlig historia som slutade med begravningen av Clarissa, ångrar jag ingenting. Hade jag inte gjort det så hade det bara tagit längre tid att komma fram till att jag måste bryta med henne.
Jag har hållit klaffen ett par dagar extra för trovärdighetens skull. I morgon tänkte jag börja kraxa lite.
Golfhatare
De kan till exempel tycka att golfare har fula kläder. Och det skulle vara ett skäl att hata golf. Men brottning hatar de inte hur fult det än är med brottartrikåer. Eller basebollspelare. De har verkligen inte snygga kläder. Men har någon hört talas om basebollhatare?
Nej. Jag tänkte väl det.
Camilla ser något konstigt i trädgården
Camilla hade fått syn platsen där min förra driver ligger begravd.
"Eh ... vad då?" sa jag. "Jaså, det där. Det är väl något djur som har varit där och bökat. En grävling kanske. Eller ett vildsvin."
"Ett vildsvin?!" Hon lät mer skeptisk än orolig.
"Sork?" försökte jag.
"Det ser ut som ett litet träkors där också. När började sorkar göra träkors?" Camilla har en förmåga att ställa de rätta frågorna.
"Jag såg orangutanger på Discovery Channel. De använde en sorts hammare."
"Vänta, det står något på korset. Ett datum. Och ett namn. Clarissa. Det är en grav!"
"Clarissa? Ett husdjur antagligen... som ett barn har begravt."
"I vår trädgård? Vilket barn? Vad då för husdjur? Gropen är ju över en meter lång. Det måste vara en stor hund. En golden, typ."
"Ja. Sorgligt. Det är bäst att vi bara låter det vara. Vi kan ju inte gräva upp en död hund. Jag kan slänga dit lite gräsfrö så syns det snart inte."
"Herre gud! Det ligger en hund begraven. Hemma hos oss."
Att hålla ett löfte
I år ska jag göra ordentliga rondanalyser. Det är ett nyårslöfte till mig själv. Camilla frågade mig på nyårsafton om jag skulle lova något inför det nya året. Hon ville verkligen veta. Finkänslig som jag är förstod jag att det inte var läge att tala sanning. Vid vissa tillfällen kan det vara klokt att putsa till sanningen en smula för att inte påverka stämningen negativt. Inte direkt ljuga, men inte heller vara fullständigt uppriktig. Det här var ett sådant tillfälle.
"Jag lovar att jag inte ska spela golf på vår bröllopsdag i år, älskling."
"He he, roligt. Nej, allvarligt talat. Vad är ditt nyårslöfte?"
"Jag lovar att laga frukost varje morgon så att du får lite mer tid innan du ska till jobbet."
"Åh, tack älskling. Menar du det? Vad glad jag blir."
Var i hela friden fick jag det där ifrån? En snögubbe i en ångbastu ligger bra till om man jämför våra chanser. Jag är fullständigt hopplös på morgnarna. Jag vaknar egentligen inte förrän jag sitter på kontoret med en kaffemugg i handen. Och vittnen fanns det också. Både Stellan och Bente hörde mitt nyårslöfte till Camilla. Det är ett löfte som jag ända sedan den 1 januari haft enorma problem att hålla. Och varje morgon jag varit lite sen har jag blivit påmind.
Hur som helst, en morgon klev jag in till Sjöberg. Sjöberg är dataansvarig på jobbet. Han är en mästare på att programmera excelfiler. Han är en man som jobbar med båda händerna samtidigt. Högerhanden på musen, vänsterhanden på tangentbordet och blicken fäst på skärmen. Fort går det också och oftast blir resultatet bra. Han är kort sagt rätt person att hjälpa mig med min rondanalysfil.
"Det var inga dåliga grejer", sa Sjöberg när jag presenterat min idé. "Ska jag inte lära datorn att slå den jädra bollen åt dig också?"
Sjöberg är inte särskilt förtjust i golf. Men jag visste att han skulle gilla själva programmerandet.
"Tack, Sjöberg. Jag visste att du skulle förstå."
Begravning
Men nu förstår jag att allt bara var konstgjord andning. Efter rundan med Stellan i onsdags är det definitivt över. Och det räcker inte med att bara låta henne lämna bagen och ställa henne i en av bagarna i garaget där jag har placerat alla andra klubbor som jag inte använder för tillfället. Det skulle göra för ont att se henne stå där och vänslas med mina gamla kärlekar. Hon måste ut ur mitt liv för gott.
Jag tog fram bågfilen och sågade av henne på mitten. Sedan la jag ner henne i originalkartongen. (Jag sparar alltid originalkartongerna.) I trädgården, intill komposten, fick hon sin sista viloplats. Stellan hjälpte mig att gräva hennes grav och skyffla igen gropen. Sedan stod han med nedböjt huvud medan jag sakta läste scorekortet med en röst som bara nätt och jämnt bar. När jag kom till 17:e hålet brast den och jag var tvungen att snyta mig. Tio slag. Sex över par på ett enda hål. Sånt gör ont.
Vi avslutade ceremonin med att jag högtidligt, med högra handen på hjärtat, svor att aldrig någonsin mer lämna en golfrunda med noll fairwayträffar.
"Nu", sa Stellan, "måste du titta framåt."
"Ja, men jag tänker inte ut på nätet och söka kärleken. Jag ska söka professionell rådgivning. Det är dags att boka tid för en custom fitting."
"Grabbar, vad gör ni ute i trädgården?"
Camilla ropade genom köksfönstret.
"Eh ... inget särskilt, älskling. Tittar till komposten bara."
"Kaffet är klart. Kommer ni?"
"Självklart, gumman. Vi kommer."
Vad har man vänner till?
"Du, jag tänkte åka till Varberg i morgon och spela 18 hål. De har öppnat med sommargreener. Kan du kompa ut några timmar?"
Det var Stellan som ringde. Stellan har vad man kan kalla flexibel arbetstid. Han kan åka iväg och spela golf en vanlig onsdag som den självklaraste sak i världen. Själv är jag kontorsråtta. Visserligen överkvalificerad för mina arbetsuppgifter och grovt underbetald, men fortfarande kontorsråtta som faktiskt jobbar 8-17 fem dagar i veckan för att få allt att gå ihop. Jag tar mitt ansvar helt enkelt.
"Kompa ut", sa jag, "finns inte i chefens ordförråd. Speciellt inte när det gäller mig. Jag behövs på mitt jobb. Särskilt i morgon. Vi har en dragning för hela avdelningen. Är inte jag där så spricker det. Jag är en ansvarsfull medarbetare. Jag kan inte lämna arbetskamraterna i sticket för en golfrunda. Vem tror du att jag är?"
"Äh, kom igen", sa Stellan. "En dag klarar de sig utan dig, men det gör inte jag. Du måste titta på min sving. Jag har börjat tappa drivar till höger."
Det där var lågt. Att vädja till mina golfkunskaper på det sättet. Han vet att jag inte kan svika en kompis som behöver hjälp med svingen. Dessutom tidernas underdrift. Stellan är född med en obotlig slice. Och jag borde veta. Vi har känt varandra sedan barnsben.
"Jag står för lunchen."
Fattas bara. Med den lönen. OK då. Han lämnar mig inget val. Jag får sjukskriva mig i morgon. Jag drar iväg ett sms till chefen i morgon bitti att jag har fått akuta halsproblem och inte kan prata. Då är det ju ingen idé att han ringer tillbaka. En vattentät plan.
Vad har man vänner till?
Att tänka golf
Varje minut av min vakna tid tänker jag på golf på ett eller annat sätt. Om jag kör bil och stannar för rött så tittar jag ut ett lämpligt mål, till exempel ett hus eller trafikljuset längre fram. Och sedan funderar jag på vilken typ av slag jag skulle slå för att komma dit. Vilken klubba jag skulle använda, vilken skruv, hur det låter när jag träffar bollen, beundrande kommentarer från spelkamraterna som har nöjet att spela med mig. Min lagom ödmjuka analys av mitt slag som jag blygsamt låter kompisarna ta del av. Det är nästan tråkigt när det slår om till grönt och jag måste tänka på hur jag kör för en stund. Ja ja. Jag tror att du börjar förstå.
Jag tänker på golf. Alltid.
