golfidioten

Ibland har vi svårt att förstå varandra, jag och min tränare. Den här veckan pratade Lasse om knappar.

"Jag tror att du behöver trycka på rätt knapp", sa han. "Det är allt som krävs. Sedan går din sving av sig själv."

"Om du säger så där så kommer jag att tänka på hur vi fick lära oss att sy i knappar i syslöjden", svarade jag.

"Inte såna knappar. Tänk dig en startknapp på din eh ... diskmaskin."

"Ska jag tänka på min diskmaskin när jag spelar golf?"

"Nja, kanske inte. En startknapp vilken som helst. Den de trycker på när de ska skicka iväg en månraket. En stor röd startknapp. Tänk på den och starta svingen."

"Lasse, har du varit på metaforkurs?"

"Tryck på knappen nu."

"Milda makter", stönade jag och skickade i väg en projektil med drivern.

"Bra drive", hojtade Lasse. "Där ser du att det funkar!"
 
"Houston, we have a problem", svarade jag och insåg att vårt samtal var långt ifrån slut.

"Samma tid nästa vecka?" frågade Lasse.

"Självklart, Lasse. Varje vecka."  

Vi stod på tvåans tee på vår hemmabana. Både jag och Stellan hade gjort par på första hålet. Jag var lite orolig att jag skulle börja slappna av för mycket efter den fina inledningen. Jag var fast besluten att inte tappa fokus.

Tvåan är ett par trehål på runt 150 meter. Svagt uppför. Flaggan stod kort och det var ingen vind att tala om. Alltså var klubbvalet inget problem. Det enda som oroade mig var att jag skulle förlora koncentrationen och bli lite högmodig. Högmod straffar sig alltid.

Jag duffade min järnsjua rejält. Jag fick kämpa klubbhuvudet genom jorden och plöjde en ordentlig fåra. Bollen tog sig med knapp nöd av tee.

Väl framme på green kommunicerade Stellan ickeverbalt. Han tittade åt mitt håll och höjde lätt på ögonbrynen. Efter otaliga golfrundor med Stellan vet jag att det betyder "vad i h-e var det som hände?" Jag hade min analys klar.

"Jag koncentrerade mig så mycket på att koncentrera mig att jag glömde koncentrera mig på slaget", sa jag.

"Det", sa Stellan och gjorde en stor sak av att laga sitt nedslagsmärke, "kan man kalla koncentrationsproblem." 

Stellan har varit på livräddningskurs. Han har lärt sig hjärt/lungräddning.

"Visste du," sa han, "att Stayin' Alive med Bee Gees har precis rätt tempo för att göra hjärtkompression på någon med hjärtstillestånd?"

"Vet inte alla det?" svarade jag lite frånvarande och slog en järnsjua till. Vi stod på övningsfältet och putsade på våra svingar. Gud ska veta att det behövs.

"Idealiskt tempo. 103 bpm. Jag tror att det är perfekt för min sving också."

"Vilket språk pratar du nu? Bpm?"

"Beats per minute. Det är tempot. Jag ska sjunga Stayin' Alive när jag svingar. På första ah startar jag svingen, på tredje startar nersvingen och på fjärde ah:et träffar jag bollen. I genomsvingen kommer själva stayin' alive. Kolla här!"

Det är svårt att säga vad som var värst. Att se honom svinga eller att höra honom sjunga. Hans sving är visserligen i behov av akut vård, men jag tvivlade på att han var på rätt spår.

"Prova Help med Beatles," föreslog jag. "Men lite tystare."

"Du borde också skaffa dig en låt," kvittrade han med en nyfrälsts övertygelse.

"Jag väljer Det finns inga mirakel med Peter Lemarc," svarade jag och gick för att hämta fler bollar.

Jag hade tagit ut min sista semesterdag för att spela golf med Stellan. Det hade regnat kraftigt under några dagar så det var ganska blött på banan. Dock var det ingen lokal regel om lägesförbättring utfärdad. Detta fann Stellan åtskilliga anledningar att kommentera.

"Jag ska prata med bankommittén så fort vi kommer in. Det borde vara lägesförbättring i dag. Min boll är ju konstant lerig."

"Så farligt är det inte," svarade jag. "Du får helt enkelt kompensera lite när du slår bollen. Eller tänker du be kommittén att utfärda en lokal individuell regel om lägesförbättring retroaktivt enbart för dig?"

"Det vore inte mer än rätt. Då skulle jag slå dig lätt."

Han verkade faktiskt mena allvar. Jag förstod att han hade fått sin anledning att bortförklara min seger.

"Hur då menar du?" sa Stellan. "Hur kan man kompensera för en stor lerblaffa på bollen?"

"Jaså det trodde jag att du visste," svarade jag. "Om leran sitter till höger på bollen så får den en viss skruv. Och motsatt skruv om den sitter till vänster.

"Jaha ... och vilken skruv får den?"

Nu lät han plötsligt genuint intresserad.

"Det borde du väl veta vid det här laget," mös jag. "Har du inte sett mönstret?"

"Det enda mönster jag har sett är att mina bollar far åt helsefyr som häxpipor och dina går som målsökande missiler mot fairways och greener." 

Nu lät han lite uppgiven igen.

"Precis," sa jag och hålade ut för seger. "Det är för att jag lerkompenserar."