golfidioten

Jag låg på stranden. Men solade gjorde jag egentligen inte. Vi hyrde ett stort parasoll som jag kunde åla in under och hitta skugga. Camilla låg mest utanför och försökte utsätta sig för så mycket ljus som möjligt.

"Det är faktiskt viktigt att vara i ljuset. Man måste få i sig d-vitamin," sa hon.

"Kommer det in vitaminer i kroppen genom solljuset?" undrade jag. "Jag har bara sett vitaminer i tablettform."

"Jajamän," sa Camilla glatt. "Det är uv-strålarna. Vi har knappt något uv-ljus alls i Sverige på vintrarna. Man kan bli deprimerad och få engelska sjukan och fetma och allt möjligt."

"Blir jag fet och deprimerad om jag ligger i skuggan?" frågade jag.

 "Risken finns."

"Parasollet är en hälsorisk," sa jag. "Och det ska man betala för."

"Du har engelska sjukan inom räckhåll," spädde hon på med.

"Maka på dig, jag kommer ut."

Camilla säger att hon behöver sol och värme. Hon blir galen, säger hon. Eller sjuk. Eller både och.

"Jag har inte sett solen sen augusti. Vi måste ta en restresa. Nu!"

Jag har i princip inget emot sol och värme. Bara det finns en golfbana i närheten. En solvecka utomlands utan golf skulle kännas som ett stort slöseri. Som att gå på fina krogen och beställa in oxfilé för att sitta och titta på den.

"Visst, älskling. Självklart. Inga problem," hörde jag mig själv säga. "Jag kan gå ut på nätet och leta upp en resa nu med en gång."

Jag tänkte att om jag tar tag i själva letandet efter en resa så kunde jag hitta ett resmål nära en golfbana.

"En vanlig solresa nu," sa hon. "Jag vill inte åka på en golfresa. Jag vill sola och bada."

"Men det är väl klart. Fast jag tror att det blir svårt att hitta ett ställe som är särskilt långt från en golfbana."

"Ja, ja. Bara du inte tar med dig dina golfklubbor."

"Nu jäklar går det framåt!"

Stellan ringde efter terapin.

"Härligt!" svarade jag.

Jag visste att de skulle börja jobba med bilder efter att under tystnad ha målat och försökt forma känslor i lera.

"Har du tittat på bilder av ettans teeskylt nu?" frågade jag.

"Nja, lugn i stormen nu. Vi skyndar långsamt, kan man säga. Jag vill inte råka ut för något bakslag," förklarade Stellan.

"Och vad betyder det mer exakt?" ville jag veta.

"Vi har gjort en plan. Nästa vecka ska jag få sitta i ett rum och veta att det finns ett foto i rummet bredvid."

"Det tar sig, Stellan. Han kanske vet vad han gör ändå, den där terapeuten."

"Det kan du räkna med. Det är inte vem som helst som får såna där feta diplom som hänger runt hela mottagningen. Nu är jag definitivt klar med lernivån."

"Vad blir nästa steg, då? Att titta på fotot på avstånd?"

"Nej, vi får nog ta det lilla lugna. Nästa steg blir att glänta på dörren. Det är viktigt att det är jag själv och ingen annan som trycker ner dörrhandtaget."

"Ja, det är klart."

"Sen, när jag känner att jag vågar ska jag sträcka in handen och tända ljuset."

"Jag antar att det är viktigt att det är du själv som trycker på knappen?"

"Självklart," svarade Stellan.