Midsommar

Midsommarafton är en bra golfdag. Stellan och jag spelar alltid på midsommarafton. Det är praktiskt taget ingen annan som är ute på golfbanan. Vi kan spela med två bollar var om vi vill. Vi kan stå och övningsputta på greenerna från olika håll och testa flera olika utslagsklubbor på varje hål.

I år slipper vi dessutom att skynda oss hem eftersom Camilla och Bente är bortresta.

Ny lapp

Jag hittade lappen i bilen.

"Åker iväg med Bente ett tag. C"

Ringde Stellan för att kolla.

"Jag har också fått en lapp," sa han. "Åker iväg med Camilla ett tag. Bente. Det var allt som stod."

Ingen av oss var beredd på det här. Bente hade inte etablerat något lappsystem med Stellan.

"De har väl helt enkelt åkt iväg nånstans," konstaterade Stellan. "Mer än så behöver det väl inte betyda."

"Jag kan inte ringa Camilla. Hon pratar inte med mig. Hon skriver bara lappar."

"Bara lappar?" sa Stellan. Jag hade inte berättat för honom.

"Jag ringer Bente," sa han. "Så får du sms:a Camilla."

"18 hål i morgon?" undrade jag.

"Jag hämtar dig kvart i åtta," svarade Stellan

Svart dag

Stellan ringde på morgonen.

"Har du hört?" frågade han.

"Ja, tyvärr," svarade jag.

"Tycker du att vi kan spela ändå?" undrade Stellan.

"I så fall helt i svart. Strumpor, skor, kalsonger. Allt."

"Jag tar min svarta bärbag," sa han.

"Det blir nog bara 18 hål i dag," sa jag.

"Sen sätter vi oss i klubbrummet och lyssnar på plattor," föreslog Stellan.

"Min nya driver ska få heta Clarence. Det är det minsta jag kan göra."










.

På banan igen

Jag slog ut först. En järntrea mot vänstersidan av fairway. Ett helt okej slag.

Stellan peggade upp sin boll och ställde upp sig för att slå ut. Då frös han till is. Han stod där som en staty i sin gamla vanliga uppställning med lite öppna axlar.

Jag visste inte vad jag skulle göra. Kanske var det inte en bra idé att boka starttid och kräva av honom att han skulle spela. Det var mitt ego som hade handlat. Jag ville ha min Stellan tillbaka på banan. Kanske var hans psykiska tillstånd värre än jag anat och behandlingen var faktiskt inte riktigt avslutad.

Så där stod jag och funderade medan Stellan stod staty. Jag har verkligen ingen aning om hur länge vi stod stilla på tee, men jag ryckte till och vaknade ur grubblerierna när jag hörde majorens barska stämma.

"När tänker han slå, tror du? Det är fler än ni som vill ut på banan."

Majoren är en man som man inte gärna stöter sig med. Jag tror inte att han verkligen har varit major, men ingen kallar honom något annat.

"Han slår snart," sa jag. "Han har bara lite problem med teeskräck."

"Teeskräck?" sa majoren och stegade fram till Stellan.

"Om du inte slår iväg bolljäveln inom tre sekunder så lyfter jag av dig av banan och ser till så att du blir avstängd för långsamt spel snabbare än du kan säga guttaperkaboll. Uppfattat?"

Majoren kan vara väldigt bestämd. Jag trodde att Stellan skulle få ett totalt och fullständigt sammanbrott, krypa av tee för att aldrig komma tillbaka. Det var fullständigt knäpptyst. Nånstans ropade någon fore.

Då hände det. Stellan drog tillbaka sin järnfyra, pausade ett ögonblick på toppen och lät klubban falla ner mot bollen och fick på ett under omständigheterna anständigt slag. Lite blockat, lätt slicat, men bollen stannade i högerruffen och låg fullt spelbar.

"Så där ja," sa majoren. "Svårare än så är det inte."

Sjöberg

Sjöberg satt och läste tidningen i fikarummet när jag kom in.

Jag hällde upp en kopp kaffe och slog mig ner.

"US Open har börjat," sa jag. Ingen reaktion från Sjöberg.

"Många svenskar med i år," fortsatte jag efter en stund.

"Man kan testa golfkanalen gratis nu," försökte jag.

"Skicka sockret," sa Sjöberg.

Det var den fikarasten, det.

Att göra det rätta

Jag har bokat starttid för mig och Stellan. Jag ringde honom och sa som det var.

"Vi går ut i morgon kl 9. Jag hämtar dig tjugo över åtta."

Det blev tyst i luren och jag väntade inte särskilt länge innan jag fortsatte.

"Vi ska spela golf, Stellan. Det var länge sen och det ska bli skitkul. Vi ses i morgon."

Sen la jag på och somnade tidigt.

Att kommunicera med Camilla

När vi var på semester tyckte jag att vi kommunicerade bra, Camilla och jag. Vi gjorde saker tillsammans. Badade och låg i skuggan under parasollet. Läste böcker och åt på restaurang. Ibland spelade jag golf.

Sen, strax efter att vi kommit hem, började hon skriva lappar och lägga dem där jag skulle se dem. Total tystnad för övrigt. På sätt och vis är det ganska skönt. Det är visserligen svåra frågor på lapparna, men det är bättre att få dem i skriftlig form. Jag menar om hon hade ställt samma frågor muntligt så hade jag känt mig tvungen att svara på dem med det samma. Det kravet verkar inte finnas nu med det här lappsystemet.

Samtidigt så tror jag att hon förväntar sig en reaktion från mig. Man ställer ju oftast en fråga för att få ett svar.

Jag får väl försöka skriva ett par lappar själv snart.




Stellan tar steget

I går hände det. Stellan tog steget. Han gick verkligen upp på ettans tee. Där stod han alldeles ensam sent på kvällen och tittade på stjärnorna.

När han kom hem tog han fram sin lilla svarta anteckningsbok och sammanfattade vad han hade känt och tänkt under sina två eller tre minuter på tee. På måndag ska han läsa upp det för sin terapeut.

Sedan får vi se.

Muskelminnet

Mina muskler har dåligt minne. Jag behöver repetera samma rörelse minst 1500 gånger innan muskelminnet har fattat galoppen. Det var Lasse som sa det. Han vet sånt.

Så i eftermiddags stod jag på övningsfältet och slog halvsvingar med fötterna ihop. 500 bollar slog jag. Jag ska slå lika många i morgon och i övermorgon. Lasse sa att det är bra för svingspåret. Och handledsreleasen. Och bollträffen. Den här gången käftade jag inte emot utan sa bara OK. Jag får väl svälja medicinen, tänkte jag, och tackade Lasse för lektionen.

"Inga invändningar?" undrade Lasse.

"Jag tänkte att jag skulle pröva att lita på dig för en gångs skull," svarade jag.

"Ett helt nytt sätt att jobba? Ingen Rolling Stonesattityd?"

"Så så. Det är bara på prov. Nästa vecka får vi se hur det blir."

"Du kommer inte att ångra dig," sa Lasse.

"Jag känner inte igen mig själv. Det känns konstigt. Säg inget mer nu för då kommer jag att ändra mig."

"Samma tid nästa vecka, då?"

"Det vet du, Lasse."

RSS 2.0