golfidioten

Det var singeltävling på klubben. Jag gillar singeltävlingar. Man har ingen annan att luta sig mot utan får ta hela ansvaret själv. Sen när resultatet offentliggörs är det mitt resultat som står där i svart på vitt. Ibland vinner en spelare som jag anser mig vara mycket bättre än. Men står hans eller hennes namn ovanför mitt så är jag uppenbarligen inte det. Åtminstone inte den gången.

Hur som helst, det var en gemensam klass för alla. Damer och herrar och handicap 0-36, alla i samma klass. Det är inga problem för mig. Jag spelar gärna med och mot precis vem som helst. Det är svårt att slå en yngling med högt handicap på väg ner, men vad då? Jag får helt enkelt spela bättre om jag vill vinna.

Och sen finns ju alltid bruttopriset att spela för. Det är enligt min logik det man helst vill vinna.

Det finns alltid en risk att någon annan vinner och jag har egentligen inga problem med det. Alla andra är ju fler än jag så rent matematiskt är sannolikheten rätt stor att det blir så.

Det är okej för mig. Bara det inte är Stellan. Eller majoren. Det är lite jobbigt om Peter Berg vinner också. Peter Berg är en stöddig gnällspik som sprider en känsla av indignerat missnöje runt sig.

Till och med när han vinner är det något som är fel. Antingen med banans kondition eller spelformen eller antal priser per klass eller hur tävlingsledningen satt upp banan för dagen.

Eller så är det en eller annan tillfällig lokal regel som borde ha utfärdats eller tagits bort.

Men för övrigt har jag inga problem med att någon annan än jag vinner.

Den här gången var det varken Stellan, majoren eller Peter Berg.

Chefen har börjat gå på Sjöbergs linje. Nu måste alla på kontoret gå en utbildning i digital presentationsteknik. Även jag som faktiskt är något av en power point-kung.

"Det är obligatoriskt," förklarade han när jag frågade på personalmötet.

"Är det något fel på mina presentationer? Du har inte klagat förut."

"Fel och fel," svarade han. "Inte direkt fel kanske, men jag tycker rent allmänt att den digitala kompetensen på kontoret kunde må bra av en ansiktslyftning."

Nu vaknade Linda till. Hon för protokollen på våra personalmöten.

"Ansiktslyftning?" sa hon.

"Eh ... ja ..." sa chefen.

"Ska jag skriva det i protokollet?"

"Skriv uppgradering," tyckte Sjöberg.

"Make over?" sa Linda.

"Custom fitting?" sa jag.

Stellan slår inte så långt. Han är en fantastisk puttare men på långa par 4-hål når han sällan green på två slag, så han får försöka chippa och enputta för par.

För att få ut mer längd av sina drivar måste han slå rakare. Hans envetna powerfade som då och då övergår i en okontrollerad slice tar bort längd från hans slag. Det är hans problem.

Får han ordning på det så kan han faktiskt konkurrera om en topplacering på klubbmästerskapet i höst.

"Idag vill jag spela från backtee," sa han lite överraskande när vi värmde upp inför rundan.

Jag svarade inte. Behövde först tänka lite.

"Jag tänkte börja slå lite längre från tee," förklarade han. "Det är ju bara fyra månader kvar till KM."

"Det är klart," sa jag. "KM närmar sig. I år ska du klara cuten."

Jag har alltid varit lite svag för en vän med en dröm.

"Hörde du att majoren fått en infarkt?"

"Jag hörde," svarade Stellan.

"Han verkade kärnfrisk när jag såg honom förra veckan."

"Mmm ..."

"Vad kan ha hänt?"

"Vi pratade om magputters häromdagen."

"Jösses, tror du att ..?" Jag avslutade inte meningen.

"Han sa att han fick ont i bröstet ..." sa Stellan.

"Vad sa du egentligen?"

"Bara att jag tänkte prova en magputter."

"Milda makter! Hur tänkte du?" undrade jag.

"Borde jag skicka en blomma?"

"Blomma, choklad, vindruvor," föreslog jag.

"Och ett förlåt-kort."

Det var på fikarasten häromdagen. Sjöberg satt och la ut texten om hur dåliga vi är på datorer och om han hade något att säga till om så skulle det ena och det andra hända.

Den här dagen hade han särskilt siktat in sig på - just det - lilla mig. Sjöberg delar grovt taget in sina medmänniskor i två grupper: idioter och jävla idioter. Jag har fått en alldeles egen kategori eftersom jag spelar golf. Jag är en riktigt lågt stående levnadsform i Sjöbergs ögon. Särskilt som jag är endast måttligt intresserad av datorer och är av den enkla uppfattningen att datorn är ett arbetsredskap som ska hjälpa mig i mitt arbete. Och om den inte fungerar så anser jag att jag ska få hjälp av Sjöberg. Det är nämligen det han är anställd för.

För Sjöberg är datorer inte verktyg. De är själva syftet. Målet och meningen med tillvaron.

"Och du," sa Sjöberg och pekade på mig, "ska inte tro att du bara kan komma springande till mig varje gång du glömmer bort ditt förbannade lösenord."

Han var verkligen på hugget den här förmiddagen, Sjöberg. Antagligen tyckte han att han hade mycket att göra och jag ville inte ha någon konflikt. Bara min fikarast. Så jag fortsatte fika och läsa tidningen. Det retade tydligen upp honom ännu mer så han började häva ur sig elaka saker om min allmänna kompetens och intelligensnivå.

Det var ganska illa. Stämningen sjönk under absoluta nollpunkten och det var Linda av alla människor som kom till undsättning.

"Ta det lugnt, Sjöberg. Det förstår du väl att han inte kommer till dig om det inte är absolut nödvändigt. Och riktigt så dum i huvudet är han väl ändå inte," sa hon och fyllde på min kaffemugg.

Meningen är att Sjöberg ska hjälpa oss när datorerna krånglar. Det är det som är hans jobb.

Han tycker att vi ber om hjälp för ofta. Vi har rent allmänt för låg digital kompetens på kontoret, säger han.

Det innebär att han måste jobba och det är inte alla dagar han har lust med det. I stället pratar han om handhavandefel.

Nu har han skruvat upp tonläget och kräver att alla ska fortbilda sig.

Jag tror att han är på väg att göra sig själv arbetslös.

Ibland får jag för mig att det är det han vill.

Stellan stod på puttinggreen och diskuterade magputters med majoren. Majoren är närmast aggressiv i sin inställning. Han skulle utan tvekan kunna skälla ut någon som använde en magputter. Stellan, som är en av klubbens absolut bästa puttare, sa att han skulle kunna tänka sig att prova en.

"Om det är tillåtet kan jag inte se något problem med en magputter," sa Stellan.

Färgen steg i majorens ansikte.

"Jag menar," fortsatte Stellan, "om jag sätter fler puttar och det inte är förbjudet, varför inte?"

Majoren stod och stampade men fick liksom inte fram något annat än ansträngda flämtningar.

Stellan väntade in en replik från majoren, men när det inte kom någon trampade han bara på i ullstrumporna.

"Du såg väl Carl Pettersson. Han vann ju med en magputter förra helgen. Puttade som en gud. Skulle inte du vilja putta så?"

"Det är möte med regelkommittén i kväll," sa majoren. "Jag tänker föreslå att vi förbjuder såna där på klubben."

Stellan lät sig inte nedslås.

"Senast jag kollade så var det Royal and Ancient som beslutade om regler. Har det ändrats på nåt sätt?"

"Jag fick lite ont i bröstet," sa majoren.

"Här," sa Stellan, som kan vara en hygglig prick, "ta lite vatten. Jag går till shopen."

Stellan och jag hade planerat en runda efter jobbet i dag.

Vi var lite oense om huruvida det var snöblandat regn eller regnblandad snö som

fick oss att ställa in.

Dessutom en plusgrad. En. Plusgrad.

Skönt att jag alltid kan åka hem och träna puttning på parketten.

Jag fick ett sms av Stellan.

"Minusgrader"

"Och snö," svarade jag.

"Träna på ditt parkettgolv i kväll?"

"Självklart!"

"Jag såg gräs i går," sa Stellan och fick det att låta som när Noa såg duvan återvända med en olivkvist i näbben.

Stellan och jag hade puttningstävling hemma i vardagsrummet. Han vann, precis som han alltid gör.

"Du vet, om du borrar ett hål till, i hörnet där borta vid fåtöljen, så kan vi putta båda två samtidigt. Liksom duellera mot varandra diagonalt tvärs över hela golvet."

Han hade faktiskt en poäng där, den gode Stellan.

"Det skulle bli mer effektivt," fyllde jag på med.

"Javisst!" svarade Stellan. "Vi behöver inte vänta så mycket utan vi puttar samtidigt mot var sitt hål."

Han behövde egentligen inte argumentera mer för sitt förslag. Det låg helt i linje med hur jag tänker så jag var redan övertygad om fördelarna med fler hål i parkettgolvet.

"Jag kan bjuda hit några fler från klubben och så kan vi ha riktiga puttningsturneringar," sa jag.

"Om vi blir bättre puttare sliter vi ju mindre på greenerna," tyckte Stellan.

"Finns inga nackdelar!" kvittrade jag.

"Fram med borren," sa Stellan

Nu har jag fixat ett hål i parketten i vardagsrummet så att jag kan sköta min puttningsträning. När jag ska träna så flyttar jag bara min gamla golvlampa och där under finns hålet. Det är något mindre än ett normalt hål. Här kan man verkligen snacka om att putta på ett parkettgolv.

Nästa säsong kommer jag att putta lika bra som Stellan.

Vintern innebär ett påtvingat uppehåll från golfspel. Det har jag alltid tyckt. Stellan säger att det är bra för mig. Han anser att jag borde använda tiden till något annat än att tänka på nästa säsong. Utveckla något annat intresse. Läsa böcker som handlar om något annat.

Jag har aldrig riktigt förstått vad han menar.

Camilla brukar säga något liknande.

Stellan ringde.

"Det finns inte ett språk på google translate som har ett enda ord som betyder nästa säsong," sa han.

"Har du kollat?" undrade jag, bara lätt förvånad.

"Japp. Däremot finns det ett antal språk som måste använda tre ord."

"Jösses! Då kanske jag får vara rätt så nöjd ändå."

"Det tycker jag. Och hade du varit walesare hade du fått säga tymor nesaf."