Ny övning

Jag prövar en ny övning. Jag tänkte göra den lite då och då. Allt som behövs är en vägg.
Man ställer helt enkelt upp sig i sin normala stans, precis som om man ska piska iväg en järnsjua, men låter pannan vila mot närmaste vägg. Sen kan man vrida upp sig utan att svaja i sidled. Perfekt övning för mig.
 
Jag körde den i fikarummet i går. Linda tyckte att det såg ut att passa henne också så hon ställde sig bredvid och gjorde likadant. In kom Sjöberg och grymtade: "Snälla, förklara inte." Sen gick han.
 
Det är inte varje dag man blir av med Sjöberg utan att ens behöva bli otrevlig.
 
Bra övning. Ska tipsa Stellan.

Klubb-bladets position i träffen

När klubbans blad träffar bollen så är allt redan för sent. Om bladet pekar åt vänster samtidigt som svingspåret går från höger till vänster så kommer bollen att flyga åt vänster. Men om bladets vinkel pekar lite mindre vänster än svingspåret så kanske bollen vrider sig tillbaka lite åt höger.

Frågor på det?

Verkligheten

Den delen av tillvaron som inte finns på en golfbana har alltid mycket att lära av golfen. En del kallar det för "verkligheten." Sjöberg till exempel. "Så går det inte till i verkligheten," kan han vräka ur sig på kontoret.
 
Sjöberg tror att det är han som bestämmer vad som är verkligheten.
 
"Sjöberg, det finns något som heter ospelbart läge. Du får droppa inom två klubblängder", sa jag.
 
"Klubblängder?" sa Sjöberg.
 
"Precis. Men inte närmare hål. Den regeln borde vi ha här på kontoret också. Man kan också gå tillbaka till platsen för föregående slag och liksom ta om det från början. Det borde du göra ibland."
 
"Verkligheten", sa Sjöberg. Du är i verkligheten nu."
 
 
 
 

Lögn

Jag ljög. Jag ljög för Camilla om att det var ett barn som begravt sin hund i vår trädgård. Snart är det sex år sedan jag begravde Clarissa vid komposten. Den dagen förändrades allt.

Haiku till hagel

Hagel på greenen
 
Putta över ishavet
 
Snöboll rullar i

Är det över nu?

Det har inte hänt ännu men det är bara en tidsfråga. Spelet funderar på att överge mig. Jag är nästan helt säker på det. Spelet har fattat sitt beslut.

Det är över.

Att hålla löst

Håll löst i klubban
 
Känn det lilla hjärtat i
 
Fågelungens bröst

Att putta hårt

Puttar man hårt så
 
Blir hålet mindre sägs det
 
Hur är det möjligt

Maurice

Tänker på Maurice
 
Han har bottenrekordet
 
I British Open

Haiku till nätet

Slår in i nätet
Bollen flyger fem meter
Allt är som vanligt

Vinterträning

Jag ägnar mig åt vinterträning. Det är fruktansvärt. Men det är viktigt att kunna göra uppoffringar för att längre fram kunna skörda frukterna av sitt tålmodiga arbete.

Kan man inte det så finns det risk att man hamnar i allehanda problem. Allt från trafikolyckor till arbetslöshet och för tidig död. Det har jag läst. I en bok. Av en som vet sånt.

Och det vill man ju inte. Dessutom kommer Stellan att få se mig i absolut toppform när nästa säsong drar igång.

Höst

Hösten är en bra årstid. Man kan summera säsongen och börja planera för nästa. Det kanske är det som är det allra bästa. Det kommer alltid en ny säsong.

KM

Fick slå ut tre bollar på hål ett. Hittade nummer två. Fjärde slaget i vattnet. Plikt. Sjätte äntligen på green men fem meter från flaggan. Två puttar. Åtta i. Kvadrupel på ettan.

Årets klubbmästerskap var i gång.

En bekännelse tar form

För snart fyra år sedan sågade jag av Clarissa och begravde henne i trädgården, invid komposten.
 
Jag hämtade en bågfil i garaget. Min bäste vän hjälpte mig gräva.
 
 
 
Därmed trodde jag att hon var borta. Jag var en idiot.
 
Ja ja, det var bara en golfklubba, kanske ni säger.
 
Det var hon inte. I så fall skulle hon inte hemsöka mig om nätterna.
 
 
 
 

Ständigt dessa nya tag

Nya tag tar vi
 
Ny säsong kommer alltid
 
Vad annat kan man?
 
 

Höjdpunkt och höjdpunkt

Klubbmästerskapet är roligt. Det är roligt att spela i klubbmästerskapet. Det är vad jag siktar på varje säsong. Så fort mästerskapet är över börjar jag förbereda mig för nästa års tävling.
 
Nästa gång. Nästa år.
 
Då jävlar.

Säsongens höjdpunkt

Okej, nu är det så här. Klubbmästerskapet närmar sig. Min sving har åkt på semester till Långtbortistan på obestämd tid. Jag har problem med en envis inflammation i vänster fotled, alltså är det svårt att sätta press på vänsterbenet. Dessutom är höger pekfinger svullet och ömt av oklar anledning. Jag puttar som en stelopererad mullvad med brytningsfel.
 
Det finns kort sagt ingen anledning att förvänta sig något annat än ett praktfullt fiasko på KM.
 
Just därför ska ni sätta en slant på mig.

Att förklara det som inte kan förklaras

"Om du tänker dig ... eh ... det är svårt att förklara."
 
Stellan och jag satt och pratade. Han ville att jag skulle beskriva min sving. Den som jag inte har längre, alltså. När den är, förlåt, var som bäst. Jag tror att han fick den typen av uppgifter av sin terapeut när han gick i behandling för sin teeskräck.
 
Jag vill helst inte prata om svingen. Det känns lite jobbigt. Gör lite ont. Men, Stellan gav sig inte.
 
"Kan du jämföra den med något? Om svingen vore ett djur, vilket djur skulle den vara?"
 
"Ett djur? Min sving?" Stellan har ställt många konstiga frågor genom åren, så helt förvånad var jag väl inte.
 
"Ja, bara så att jag får ett hum om hur du ser på den."
 
"Kan den inte få vara en bil," undrade jag. "Eller en filmstjärna?" Jag var lite orolig att svingen skulle vara ett murmeldjur eller en daggmask.
 
"En låt, då? Eller en platta," föreslog Stellan.
 
Nu började vi närma oss något jag kunde tänka mig att prata om.
 
"Då vet jag," sa jag, "Definitivt saxofonsolot i Jungleland. Utan tvekan."
 
"Hur då menar du?" frågade Stellan. Jag trodde att han skulle fatta galoppen, men jag behövde tydligen utveckla.
 
"Mjuk men ändå kraftfull. Lång men aldrig tråkig. Känslig och stark på samma gång. Gåtfull samtidigt självklar."
 
"Jösses," sa Stellan.
 
"Nåt annat du undrar," sa jag och hällde upp mer kaffe.
 
 
 
 
 
 
 

Saknad

"Jag är liksom inte samma person nu utan svingen. Jag saknar den verkligen."
 
"Den kanske inte har lämnat dig. Den kanske bara håller på att förändras. Den finns kvar, men är lite annorlunda,"
 
försökte Stellan.
 
"Nej, jag vet hur en svingförändring känns. Det här är nåt annat. Den är borta."
 
Jag hoppades att Stellan skulle ge sig. Låta mig vara i fred med min saknad. Jag trodde att jag signalerade det. Stellan äger inte förmågan att känna av såna signaler.
 
"Det kan ju vara som Clarence och Jake. Det är inte detsamma men erkänn att det är rätt bra," sa han.
 
 
 

Övergiven

Jag har blivit övergiven. Av min sving. Jag hoppades få lite stöd av Stellan.
 
"Den har nog bara åkt på semester. Den är snart tillbaka," sa han.
 
"Den kunde ju skicka ett vykort nån gång ibland, tycker jag. Så att det går att hoppas att den inte är borta för alltid"
 
"Du vet ju hur det fungerar", sa han. "Ibland kan man och ibland kan man inte. Sådan är golfen."
 
"Jo. Visst. Jag vet. Men den här gången känns det verkligen ... inte bra. Det vore väl bättre om svingen tog semester nån annan gång än mitt under säsongen."
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0