Att uppmuntra Stellan

Stellan och jag satt på ett av stadens fik. Sånt händer bara vintertid. Under golfsäsongen spelar vi ju golf. Om vi fikar gör vi det på golfklubben före eller efter en runda. Kanske hemma efter att Stellan skjutsat mig hem från klubben. Den här dagen var han deppig.
 
"Tänk om jag inte hinner bli klar med min behandling innan säsongen startar," sa han. "Jag har fortfarande inte kunnat säga ordet."

"Det får ta den tid det tar," sa jag. "Det viktigaste är att du blir frisk."

Sanningen att säga var jag lika orolig. Det drabbar ju mig stenhårt om Stellan inte kan spela.

"Har du gjort några framsteg med leran?" undrade jag. "Det kändes ju hoppfullt efter förra passet." Jag tänkte att den här skutan måste vändas. Killen behövde nytt mod.

"Framsteg och framsteg ... Jag har suttit och vridit på den där lerklumpen i tre veckor nu. Terapeuten tycker att jag är mogen att ta ett steg till."

"Härligt, Stellan! Det går framåt. Vad är planen?"

"Det är dags att ta fram bilderna."

"Ska du få titta på bilden med ettans teeskylt? Det är ju underbart! Du är på gång, kompis!"

"Japp. Innan du vet ordet av sitter jag i restaurangen och dricker segeröl på din bekostnad."

"Det ser jag fram emot, Stellan," sa jag.

Jag blev förvånad när jag märkte att jag faktiskt menade det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0