Balans
Nu kan jag stå på tå på vänsterfoten samtidigt som jag blundar. Nästan hur länge som helst.
Snittet på USA-touren är 30 sekunder.
De kan slänga sig i väggen.
Snittet på USA-touren är 30 sekunder.
De kan slänga sig i väggen.
Julfirande
Stellan ringde på juldagsmorgonen.
"Julafton okej," frågade han.
"Joråvars, kunde varit värre," svarade jag. "Puttade på parketten till klockan tio. Med tv:n på så jag var kanske inte helt fokuserad."
"Var du inte hos din mamma den här gången?"
"Hon åkte till Thailand i fredags så det var bara jag."
"Din brorsa då?"
"Gran Canaria. Men jag fick ett julkort från Camilla."
"Kul!"
"Jajamän. Gammaldags, handskrivet och allt."
"Kommer du över på fika sen? Bente har bakat. Vi har en julklapp till dig."
"Självklart, Stellan."
"Julafton okej," frågade han.
"Joråvars, kunde varit värre," svarade jag. "Puttade på parketten till klockan tio. Med tv:n på så jag var kanske inte helt fokuserad."
"Var du inte hos din mamma den här gången?"
"Hon åkte till Thailand i fredags så det var bara jag."
"Din brorsa då?"
"Gran Canaria. Men jag fick ett julkort från Camilla."
"Kul!"
"Jajamän. Gammaldags, handskrivet och allt."
"Kommer du över på fika sen? Bente har bakat. Vi har en julklapp till dig."
"Självklart, Stellan."
Julbord
Chefen bjöd faktiskt på julbord. Med tanke på att det är svångremstider var det lite överraskande.
Sjöberg gick inte med eftersom det låg utanför hans arbetstid. Han jobbar ju halvtid nuförtiden, gubevars. Han krävde att få lön för att gå med.
"Ska vi betala för att få umgås med dig," frågade Linda.
"Ska jag behöva umgås med er gratis," kontrade Sjöberg.
Julstämning på kontoret, tänkte jag.
Sjöberg gick inte med eftersom det låg utanför hans arbetstid. Han jobbar ju halvtid nuförtiden, gubevars. Han krävde att få lön för att gå med.
"Ska vi betala för att få umgås med dig," frågade Linda.
"Ska jag behöva umgås med er gratis," kontrade Sjöberg.
Julstämning på kontoret, tänkte jag.
Flygande armbåge
Stellan har många problem med sin sving. Det är inget konstigt eller ovanligt med det, de flesta hängivna golfare är medvetna om sina olika tekniska skavanker och försöker jobba med dem.
Nu har han oroat sig lite extra för sin flygande armbåge. Det är säkert ett amerikanskt uttryck från början. Det är inte så att armbågen flyger men det ser ut som att höger armbåge flaxar ut i baksvingen. Det kan medföra att han träffar bollen lite dåligt.
I Stellans fall kommer han ju oftast ner till bollen lite utifrån. Jag tycker inte att det är hans allra största svinghandikapp, men visst, det är en liten detalj som han absolut kunde jobba på. Helheten utgörs trots allt av en massa små detaljer som alla hänger ihop och skapar själva svingen. Allt påverkar allt så att säga.
Därför har Stellan nu använt en gammal cykelslang för att tillverka ett träningshjälpmedel som ska hjälpa honom att hålla in höger armbåge. Han har krånglat på sig sin cykelslang över huvudet och ner i brösthöjd där den håller in armarna mot kroppen. Det ser ut som att han har en tvångströja på sig. Dessutom håller han i en golfklubba.
"Stellan," sa jag, "du är visserligen en fullfjädrad tokstolle men fanns det inga snyggare tvångströjor på psyket?"
"Skoja du bara," flämtade han. "Jag siktar på KM nästa år."
Han började bli röd i ansiktet och hade lite svårt att andas. Slangen var för kort.
"Jag vet det, men det är väl KM i golf. Inte självplågarmästerskapet. Slangen sitter för hårt. Du kan varken andas eller svinga ordentligt."
"Tror du?"
"Lita på mig, Stellan. Sånt ser mitt tränade öga direkt."
Stora C
Jag tror inte att jag någonsin kommer att låta Clarence lämna min bag. Möjligtvis för en begränsad period. Eller också tar jag med honom och en annan driver. Phil Mickelson hade ju två drivers när han vann på Augusta.
Det går inte att ersätta Clarence. Det kan bli bra, men det kan aldrig bli det samma.
Framför allt kommer det inte att bli som det blev med Clarissa.
Spoon
Jag provade ut Clarence för två och ett halvt år sen. Vi går in på vår fjärde säsong nästa år, jag och Clarence. Det är länge för att vara en driver, men vi trivs fortfarande tillsammans.
Det är bara med Clarissa jag haft en längre historia. Henne begravde jag en dyster vårdag med Stellan som stöd och vittne. I april blir det tre år sedan.
Naturligtvis var det Dr Phil som kopplade ihop mig med Clarence. Han gjorde ett bra jobb den gången. Det gör han alltid, den gode doktorn. Specialist som han är på den känsliga och komplicerade relationen mellan spelaren och hans klubbor.
Nu börjar det bli dags att boka in ett möte på hans mottagning igen. Det har kärvat ordentligt mellan Jenny och mig den senaste säsongen.
Jag behöver en ny spoon.
Längd
"Jag behöver slå lite längre från tee nästa säsong," sa Stellan.
Det är lite ovanligt att han tar upp just det ämnet, även om det händer emellanåt. Men konstigt är det inte med tanke på att han slår relativt kort. Hans envetna högerskruv stjäl ganska många meter för honom. Stellans styrka är det korta spelet. Skulle han dessutom få ordning på sitt spel från tee så kunde han utmana klubbens bästa spelare.
"Det gör vi alla," svarade jag. "Känner du någon som INTE vill slå längre?"
"I och för sig inte."
"Hur kommer det sig att vi pratar om det här, Stellan?"
"Du vet tvåan till exempel? Nu behöver jag en lång hybrid eller till och med spoon på andraslaget. Vill jag slå järnfemma måste jag upp i längder runt 260 meter."
"Aha, jag förstår!" utbrast jag när polletten föll ner. "Du pratar om back tee. Du tänker på klubbmästerskapet."
"Japp. Nästa säsong kan bli min. Puttningen har jag. Behöver bara hitta lite fler fairways."
"Milda makter, kompis! För två veckor sen var du nere i källaren. Jag fick kämpa för att få dig att klämma fram ett leende när du puttade skjortan av mig."
"Det är skillnad nu."
"Bente?"
"Hon pratar ju igen."
"Stellan, du är tillbaka."
"Fick till och med en present idag."
"En present? Då är ju saken klar. KM, se upp, här kommer Stellan!"
Bente pratar
Stellan har gått ner flera kilo bara de senaste veckorna. Han var verkligen inte fet tidigare. Nu ser han nästan utmärglad ut.
Han ringde mig på jobbet igår morse.
"Tårta på gång! Bente har börjat prata med mig igen," kvittrade han. Det lät som att han dansade också.
"Tårta? Skit också, jag har ju tårtfri period. Kan du inte bara bjuda hem mig på middag så får du och Bente käka tårtan," tyckte jag.
"Självklart, whatever," utbrast han.
"Whatever?"
"Shit, förlåt, jag menar ... absolut!"
"Vad säger hon då?" undrade jag. "Har hon kommit fram till vad det nu var hon skulle komma på?"
Stellan tvekade lite.
"Jag har inte vågat luska så mycket i det än. Men jag tror det var nåt om att hon ville möta sig själv," sa han.
"Om du vill kan du få möta mig i puttning efter tårtkalaset," sa jag.
"Självklart. Kan Bente komma också?" undrade han.
"Det vet du, Stellan. Säg till henne att hon kan få möta sig själv om hon vill."
Årsmöte
Det var årsmöte på golfklubben. Majoren hade lämnat in en motion. Han ville ha ett årsmötesbeslut på att vår klubb inte tillåter långa putters på banan. Styrelsen beslutade att inte ta upp motionen för behandling med hänvisning till att det förväntas en regeländring 2014.
Hur som helst lät sig inte majoren nöja med detta. Han begärde ordet vid punkten övriga frågor.
Nu var det inte så länge sedan majoren drabbades av en lindrig hjärtinfarkt strax efter att ha sett Stellan pröva en längre putter och hamnat i diskussion med honom om detta. Ingen vet med säkerhet om det var den incidenten som utlöste infarkten, men den allmänna meningen är att Stellan nästan hade ihjäl majoren.
Därför höll hela församlingen andan. Medicinskt kunniga medlemmar satt beredda. Stellan knappade in 112 på sin mobil.
Majoren reste sig upp, fick mikrofonen och knackade på den så att det ekade i hela lokalen. Sedan blåste han i den också för säkerhets skull. Dessutom vrålade han: "Hörs jag?" så att vandringspokalen för Levi Olssons minne skakade ner från sin hylla.
"För övrigt anser jag," sa han sen med darr på sin mäktiga stämma, "att alla långa putters ska kapas av och göras om till barnklubbor. Tack för ordet."
Jag tror inte att någon hörde vad han sa. Och det var kanske lika bra det. Alla var bara nöjda med att majoren kunde sätta sig ner och inte rasade ihop kippande efter andan.
Det var det årsmötet.
Majoren på besök
Dialog är väl inte majorens starkaste sida. När man pratar med honom blir det sällan ett riktigt samtal. Man får känslan av att man blir informerad. Möjligen kan man flika in en eller annan fråga.
Och nu var han hemma hos mig. I mitt vardagsrum. Det var jag, Stellan och majoren. Vi skulle ha puttävling. Det hade börjat komma ut på klubben att mitt parkettgolv utvecklats till en puttövningsyta av guds nåde. I vanlig ordning tog majoren tag i taktpinnen och förklarade hur saker och ting låg till.
"Jaha," sa majoren, "då gör vi så här. Tio puttar var från två olika avstånd. Inga puttar skänks. Sammanlagt lägst resultat vinner."
Han såg på mig och Stellan. Kanske att han höjde lite på vänster ögonbryn.
"Vem börjar," pep Stellan som kanske kände att det lämnades ett litet utrymme för frågor.
"Lägst handicap börjar," svarade majoren.
"I händelse av samma resultat," frågade jag.
"Särspel hål för hål. Varsågod börja."
"Ska bli kul," sa jag.
"Alla tajders," stönade Stellan.
Stellan och Rory
Putträning på parketten. Som vanligt, kan man väl säga. Det är här vi håller till, jag och Stellan. Särskilt nu när Bente är inne i sin tysta period och inte vill prata med Stellan.
"Jag har också avslutat en tävling med fem raka birdies," sa Stellan.
"Det var på torsdagsgolfen," svarade jag lite njuggt. Det var ju faktiskt riktigt vasst av Stellan. Det är inte konstigt att han nämner det ibland.
"Ja, i och för sig," sa han. "Men i princip är det samma sak. Fem birdies på raken. När det som bäst behövs. Det kan du inte snacka bort."
"Nej, det är bara att det var på en annan nivå," tyckte jag.
" Men i princip var det samma sak." Stellan gav sig inte på den punkten.
"Ni är liksom lika bra?"
"Fast på olika nivå."
Mardröm
Stellan ringde. Han hade haft en mardröm.
"Handlade den om vattenhindret på 14:e nu igen? Du måste komma över det där nån gång. Det är inget särskilt svårt slag egentligen."
"Nej nej, jag har inget problem med 14:e längre. Den handlade om Bente."
"Bente och tystnaden?"
"Japp. Hon har inte pratat med mig på över 40 timmar nu."
"Men, är det inte LITE skönt också?" Jag försökte med den skämtsamma tonen. Det gick så där.
"Skönt? Tänk dig en runda med 18 treputtar. Så skönt ungefär."
"Förlåt," sa jag. "Jag förstod inte att det var så illa. Du gillar att prata med Bente, va?"
"Gillar? Det är det bästa jag vet."
"Bättre än när du avslutade med fem raka birdies på torsdagsgolf-finalen förra året?"
"Mmhmm."
"Jösses..."
"Mmm... Puttning i kväll?"
"Självklart, Stellan."
Stellan kan hålla sig för skratt
Vi tränade puttning hemma i vardagsrummet. Stellan var lite hängig. Han hade svårt att fokusera ordentligt.
"Bente tänker inte prata med mig på en hel vecka," förklarade han.
"Har det nåt att göra med att du håller på att förvandlas till buddistmunk," undrade jag.
Han log nästan lite. Men bara nästan.
"Jag kan inte klandra henne," sa jag. "Jag menar, det är inte alltid du är så rolig att prata med."
"Jag frågade varför, men då hade hon redan slutat prata med mig," sa han.
"Fick du inga ledtrådar?"
"Bara att det var nåt hon liksom behövde komma på."
"Kanske bäst att inte störa då," tyckte jag.
"Tack för tipset, Dr Phil."
"Ingen orsak. Och så kan du komma hit och träna puttning varje kväll."
Morgonmöte
Chefen är lite stressad. Han har börjat muttra om ett sparpaket. Använder ord som "nödvändiga anpassningar."
Mot slutet av morgonmötet släppte han bomben.
"Sjöberg kommer att gå ner till halvtid från och med månadsskiftet."
"Hur ska det då gå med vår digitala kompetenshöjning," undrade Linda.
"Innebär det att vi slipper bli utskällda när våra datorer krånglar," frågade jag.
"Jag har alltid tid att skälla på dig," sa Sjöberg.
"Ja ja," sa chefen. "Och så var det det här med kaffet."
"Kaffet?!" sa alla unisont.
"Japp, från och med nu gäller två koppar om dagen. Och ni får ta med egen mjölk."
Att ha en plan
Jag hade en idé om hur jag skulle kunna hjälpa Stellan att tänka på rätt saker på banan. Tanken var att han skulle få bestämma två saker att tänka på. De två viktigaste sakerna och inget annat. Till exempel sikte och tempo. Bara som ett förslag.
Efter vårt samtal häromdagen förstod jag att det inte är rätt nivå att gå in på. Jag måste göra en ny plan. Killen tycker ju att det känns moraliskt tvivelaktigt att utföra en handling som är ett slag. Oavsett vad för typ av slag det handlar om.
Min ståndpunkt är att det är moraliskt okej att slå en golfboll. Just själva slaget är inte förkastligt. Stellan tvivlar. Det är lätt att förstå att han inte spelar sin allra bästa golf just nu.
Han ringde för en stund sedan och pratade om gräset. Han undrade hur jag såg på att vi slår sönder något som faktiskt är en levande växt.
"Centralt nervsystem, Stellan. Det kanske är där vi får dra en gräns," svarade jag i ett försök att få honom att tänka rationellt. "Gräs har väl inte centralt nervsystem så vitt jag kan förstå."
"Nej, det tror jag inte," sa Stellan. "Det kanske kan vara okej."
"Annars får du väl försöka träffa bollen lite renare," retades jag.
Det var elakt sagt, men jag är en okänslig typ.
Stellan blir buddist
"Det känns inte bra när jag slår bollen," sa Stellan.
"Låt mig titta lite på din uppställning," svarade jag. "Vi får kika på din bollplacering."
"Jag menar inte så," sa han och verkade bekymrad. "Jag undrar mera om det ... om det liksom är rätt."
"Rätt? Om siktet är rätt? Eller hur menar du?"
"Nej, alltså om det här med att slå. Om det är rätt att slå."
"Det är bollar vi slår på, Stellan. Inte människor. Jag tror att det går att försvara rent moraliskt, om det är det du menar."
"Det är klart att det hade varit värre att slå på en människa. Men ändå, själva grejen att slå. Jag tror att det gör mig till en våldsam människa. Jag vet inte om jag gillar det."
"Jag tror inte att det är nån fara, Stellan. Jag lovar att säga till om jag ser några såna tendenser."
"Säkert?"
"Självklart. Du har många problem. Att vara våldsam är inte ett av dem. Du petar ju knappt på bollen när du försöker maxa drivern. Du är den minst våldsamma spelaren jag vet."
"Lovar du?"
"Hundraprocentigt säkert, Siddharta."
Att tänka rätt
Den senaste tiden har Stellan tänkt på mellan 40 och 100 olika saker innan han lyckats få iväg bollen. Lågt räknat. Det är en enda röra med tankar, idéer och känslor som vispar runt i honom. Ingen av dem hjälper honom att spela bättre golf.
I vissa fall har han hamnat i religiösa och existensiella grubblerier. Oftast på tee men också i samband med puttning eller i princip när som helst under rundorna. Det verkar som att han tror att han måste sluta fred med Gud eller världsalltet eller något liknande innan han kan slå bollen.
Givetvis försöker jag hjälpa honom. Jag menar, han vill inte hålla på så här. I och för sig har han en upparbetad kontakt med en bra terapeut sedan teeskräcksperioden, men förhoppningsvis kan vi reda ut det här utan att blanda in proffsen.
Jag har en idé om hur vi skulle kunna börja.
Vad som kan hända i en baksving
Stellan kan vara något av en grubblare. I perioder går det ut över hans golf. Han gick ju i terapi för att få hjälp med sin teeskräck. På senare tid har jag sett tecknen igen. Han får liksom inte igång sin sving. När han ställt sig till bollen ser han ut att stå och fundera i stället för att bara spela bollen.
"Vad är det du tänker på innan du får iväg bollen?" frågade jag efter rundan.
"Det är lite av varje. Jag tänker igenom så att allt är okej innan slaget."
"Vad då till exempel?"
"Tja, greppet, uppställningen, balansen, siktet ..."
"Bara det?" undrade jag lite syrligt, men det tror jag inte att Stellan uppfattade.
"Nej, jag funderade på livets mening i baksvingen på tolvan."
"Kom du fram till något?"
"Jag tror att jag är något på spåren. Men helt säker är jag inte."
"Du får väl fortsätta fundera," tyckte jag. "Men kanske inte just i baksvingen."
Detaljer
Ännu en tävling där jag spelat bra orakad. Denna säsong leder skägg med 20 rundor mot 12 slätrakad.
Golf är för viktigt för att man ska kunna slarva med detaljerna.
Golf är för viktigt för att man ska kunna slarva med detaljerna.
Jämnt skägg
Jag brukar aldrig raka mig på tävlingsdagar. Det finns flera bra skäl att låta rakhyveln vila. För det första sparar jag lite tid på morgonen. För det andra har jag gjort flera av mina bästa tävlingar orakad. Det gjorde mig till en början lite vidskeplig. Lite som hockeyspelarnas slutspelsskägg.
Men sedan såg jag mönstret. Jag började anteckna på scorekorten om jag hade rakat mig eller inte. Det visade sig att jag faktiskt spelade bättre med lite skäggstubb. Det är fakta.
Om jag inte rakar mig spelar jag bättre.
Alltså, ingen rakning på lördag.
