golfidioten

Vi använder vår gräsmatta till en sak. Att klippa den. Ibland går vi på den också när vi ska till något av våra trädgårdsland där vi odlar lite jordgubbar och grönsaker. Varje gång jag tittar ut genom köksfönstret tänker jag på hur ett greenområde skulle kunna se ut. Jag har gjort en ambitiös ritning. En modell i masonit och plastic padding står snart färdig nere i källaren. Jag har presenterat projektet för Camilla. Hon är inte lika entusiastisk.

"Är det det som vår trädgård är för dig? En golfbana?"

"Inte en golfbana direkt. Mer som en liten övningsgreen. Då skulle jag kunna träna hemma och inte behöva åka till banan lika ofta. Du tycker ju att jag åker dit lite för mycket. Och rabatterna kommer inte att påverkas alls. Det ser du tydligt på ritningen."

Jag tyckte själv att jag hade hyggliga argument som borde få Camilla att åtminstone börja diskutera saken. Hon vägrade att så mycket som snegla åt min ritning.

"Problemet är inte bara att du är så mycket på golfbanan. När du inte är på golfbanan så planerar du för nästa runda eller pratar med Stellan om er förra runda. Eller så bygger du golfmodeller i källaren. Eller letar klubbor på nätet. Hela ditt inre är ockuperat av golf."

Jag höll med i sak men jag såg inte problemet. Och ockuperat är väl oftast ett negativt laddat ord.

"Jag går ner i källaren och bygger färdigt modellen så kan vi väl fortsätta snacka sen", sa jag optimistiskt.

"Jag kommer ner med te och kex om en stund", sa Camilla. "Så kan du visa din modell."

Det var som tusan. Det här måste vara något av ett genombrott! Hon ville se modellen.

"Räkna inte med att jag ska gilla den bara."  Jag tyckte nästan att hon log lite snett.

"Du kommer att älska den", kvittrade jag, kraftigt uppmuntrad av den här lilla öppningen i försvarsmuren. "Jag kan rita in ett krasseland om du vill."

"Orsa kompani lovar ingenting bestämt", svarade Camilla och satte på vattenkokaren.

"Om jag har förstått dig rätt så är du irriterad på att du är irriterad."

Stellan hade förstått mig rätt. Meningen är ju att jag ska glömma alla dåliga slag. Bli arg och irriterad över något som har hänt tjänar ingenting till. Det som har varit kan jag inte påverka. Jag kan bara påverka nästa slag.

Lik förbannat stod jag där och svor över en duffad chip. Ett rent nybörjarmisstag. Två misstag egentligen. Först det golfmässiga, den missade chipen. Sen det mentala misstaget att bli irriterad i stället för att omedelbart glömma missen och målmedvetet ställa in mig på nästa utmanande slag.

"Det är värre än så", muttrade jag. "Jag är förbannad för att jag är irriterad på att jag är irriterad."

"Fortsätt så där så kommer snart killarna i vita rockar och hämtar dig."

Stellan hade rätt. Jag var inne i en ond spiral som måste brytas. 

Nästa slag träffade jag längre upp på bollen. Den for iväg som en skärrad ekorre tvärs över green och ner i vattenhindret. Stellan såg lite orolig ut.

"Det är lugnt", sa jag. "Jag älskar den här situationen. Jag får möjlighet att träna på allt vi pratat om på min mentala träning. Nu ska jag göra en perfekt dropp."

"Skönt att du inte är förbannad längre." Stellan höll tillbaka ett litet leende.

"Förbannad? Jag? Inte en chans. Jag har gått kursen."

Soffan har levererats och placerats i vardagsrummet. Det blev den stora dyra. Det är inget fel på den egentligen, men den gamla var skönare att ligga i. Den nya sitter man bättre i, men det viktiga med en soffa är att den är skön att ligga i. Kort sagt hade jag föredragit den gamla.

Fakturan kom samtidigt. Om tio dagar ska den betalas, men det har jag ingen tanke på att göra eftersom pengarna inte finns. Jag får helt enkelt vänta på påminnelsen och hoppas att jag hinner få lön i tid. Det borde gå på ett ungefär. Några dagar kan de väl vänta på kosingen.

Jag visste att det skulle lösa sig på något sätt.

Ett riktigt drama utspelade sig framför våra ögon på sjuans fairway. Ett drama på liv och död. Verkligen. Det handlade inte om att få en match att leva vidare eller att sätta ett inspel nära pinnen. En andfamilj knatade tvärs över fairway för att ta sig till det stora vattenhindret. Pappa and var inte med. Det var mamma och en handfull småttingar.

Så långt var det gulligt och trevligt. När Mickel dök upp i skogsbrynet bröts idyllen tvärt. Andmamman hade inte en chans att skydda sina ungar när de väl var ute i det öppna. De fick försöka nå vattnet bäst de kunde. Vi förstod vad som skulle hända. Den utmärglade och skabbiga räven valde den långsammaste andungen som hade halkat efter någon meter. Kanske var han den som sist uppfattade faran. Det var han som lämnade sin familj den eftermiddagen och blev rävföda. Mamman och syskonen simmade runt och skrek förtvivlat efter lillebror i nattsvart hjälplöshet. Räven lufsade i väg med sitt byte.

Vi tittade tysta på varandra. Vi måste ha stått stilla i flera minuter för gruppen bakom kom i kapp och undrade vad vi höll på med. Vi vinkade förbi dem. 

Vi plockade upp våra bollar och vandrade sakta bort mot klubbhuset. 

I restaurangen över en oxpytt med vändstekta ägg var det Stellan som bröt tystnaden.

"Avbröt vi just en runda i kalasväder efter sex hål?"

Jag nickade och tog en klunk mineralvatten. Vi famlade efter ett språk för att hantera det vi varit med om. En blytung gemensam upplevelse.  

I efterhand har jag tänkt att det som ställde till det i mitt inre var just det paradoxala i att stå mitt på en golfbana under en spännade match mot Stellan utan att kunna tänka på golf. Och det tillståndet höll i sig i knappt en halvtimme. 

"Nej," sa Stellan. "Det ser tomt ut på ettan. Vi börjar om."

Och så blev det. 

Jag tror inte att vi kommer att nämna den här händelsen igen.






 

 

Soffan är beställd. Stålarna saknas. Fakturan ska betalas inom tio dagar, tror jag. Alltså finns det lite tid att hitta en lösning. Att sälja klubbor kommer inte på fråga. Troligtvis får jag ta ett sms-lån. Om inte Stellan kan ställa upp. Han tjänar så bra att han egentligen skulle kunna ge mig en soffa. Jag ska faktiskt ta ett snack med Stellan om saken.

Å andra sidan ska jag nog inte berätta om soffan. Han skulle säkert tala om det för Bente och hon skulle prata med Camilla och så skulle sanningen komma fram. Jag behöver hitta på en annan historia innan jag tar upp det med Stellan.

Jag får säga att jag behöver pengar till drivern. Det kommer han att förstå.

Jag har varit sjuk. En hel vecka har jag varit sängliggande med feber och influensasymptom. Det betyder inte att jag inte har hållit i en golfklubba för det har jag. Det ligger en järnsjua under sängen. En liten stund varje dag har jag tagit mitt grepp och vägt klubban i handen. Man får ju inte tappa allt bara för att man drabbas av en smärre åkomma. 

Men tränat eller spelat har jag givetvis inte gjort. Å andra sidan har jag kunnat tänka en del på golf. Jag tog fram lådan med gamla banguider och scorekort. Mellan febertopparna låg jag och spelade banorna i tanken. La upp spelstrategier för olika banor i olika väderförhållanden. Jag vet precis hur jag skulle spela Pebble Beach om jag fick ett wild card till US Open längre fram i juni. Bara som ett exempel. För att inte tala om St Andrews. Den banan passar mig perfekt. Frågan är om jag inte skulle masa mig ner till något av de regionala kvalen och ge det en chans. De har visst förlängt 17:e. Inga problem. Jag vet precis över vilken bokstav i hotellnamnet jag skulle hålla min drive. Eller snarare mellan vilka bokstäver.

Som ni märker har jag använt tiden väl. Nästa vecka är jag på banan igen.