Soffeländet
"Vad roligt att du har tänkt på soffan", sa hon när jag hade kläckt min idé. "Vad glad jag blir att du också tänker på hur vi ska utveckla vårt hem."
"Det är klart att jag gör, älskling," ljög jag. "Ofta. Men det kanske inte är en soffa vi behöver nu."
"Inte? Nyss ville du ju köpa den stora."
"Ja, men vi kanske skulle tänka om. Vi kanske bara skulle tapetsera. Med en bård."
"En bård? I stället för ny soffa? Ibland förstår jag inte riktigt hur du tänker."
"Jag ... jag försöker bara vara öppen för olika alternativ. Kan vi inte börja prenumerera på Sköna hem eller nåt?"
"Det gör vi redan. Jag sätter på en kopp te. Sen går vi ut på nätet och beställer soffan."
"Både mjölk och socker för mig, tack."
Min nya driver
Jag tror att det blir bra. Det är inte samma heta passion som med Clarissa men det är definitivt respekt. Jag håller henne mjukt och svingar henne lugnt. Bollen startar som jag vill och ännu har jag inte slagit bort någon boll med henne.
Camilla vet att jag har en ny driver, men jag har inte berättat vad jag betalade. Det troliga är att vi får vänta med att köpa den nya soffan som vi har pratat om. Vi ska beställa den i morgon är det tänkt. Hur jag ska komma ur den här knipan vet jag inte än, men jag kommer säkert på något.
En bukett blommor i kväll kan ju vara en start.
Filen är klar
Han muttrar surt när jag möter honom i korridoren. När jag hälsar glatt på morgnarna blänger han bara efter mig. Det kan hända att jag varit lite petig och väldigt noga med alla detaljer. Sjöberg har svårt att förstå hur viktigt det är att man är noga med detaljerna när det gäller golf. Det är detaljerna som skiljer en vinnare från en tvåa och den där andraplatsen är jag inte intresserad av.
Jag har börjat fundera på att strukturera upp dokumentationen av träningen också. En träningsanalysfil har börjat ta form i mitt huvud.
Nästa gång jag ser Sjöberg ska jag nämna det för honom.
Lektion
"Varför kommer du till mig om du inte lyssnar på mig?" frågade Lasse i onsdags.
Han verkade ha anat sig till att jag inte alltid trodde fullt ut på vad han sa.
"Jag lyssnar på dig. Jag håller bara inte med", svarade jag. "Har du hört talas om när Rolling Stones tog in en producent när de skulle spela in Voodoo Lounge?"
Lasse såg lite nyfiken ut.
"Jo", fortsatte jag, "Don Was skulle producera. Innan han fick jobbet satt Mick Jagger och Keith Richard i två timmar och förklarade för honom varför Rolling Stones inte behövde någon producent. Det är ungefär så jag ser på vårt samarbete."
"Jaha du", sa Lasse och kliade sig på hakan. "Är du Mick Jagger eller Keith Richard?"
"Jag är Charlie Watts."
"Okej, Charlie. Samma tid nästa vecka?"
"Självklart, Lasse. Varje vecka."
Stellans slice
Det är svårt att begripa omfattningen av Stellans enorma slice om man inte har sett den med egna ögon. När Stellan vill slå extra långt kommer slicen. När han blir stressad i en tävlingssituation kan den dyka upp. Han tar fart med axlarna och armarna i stället för med höfterna. Klubban kastas utåt och han träffar bollen utifrån. Jag har sett honom slica ut bollen 100 meter höger om fairway. Det är sant, jag stegade. Och då startade ändå bollbanan åt vänster. Jag tror att det är ett inofficiellt rekord.
Hålen låg parallellt. Stellans boll låg tre hål bort. Ärrade golfveteraner häpnade. Vi ropade fore rakt åt höger, nästan snett bakåt. Det hände på första hålet på DM, ett av Stellans stora säsongsmål. Jag var hans caddie och föreslog att han skulle slå en provisorisk boll.
"Icke", sa Stellan bestämt. "Jag ser den. Den ligger på fairway."
Han hade rätt. Den låg på fairway. Perfekt för inspel mot tolvans green. Och det bekom honom inte det minsta. Han var lugn som en filbunke. Hälsade glatt på mötande spelare när vi travade över tre fairways för att komma till hans boll. Och varför inte? Han är i sin fulla rätt att spela sin boll som den ligger, precis som alla andra.
Det är det jag gillar mest med Stellan. Han skäms inte det minsta över sin slice eller de lägen den kan ge honom. Snarare blir han inspirerad av att försöka rädda sig från allehanda svåra situationer med hjälp av sitt faktiskt rätt goda närspel. Han har helt enkelt lärt sig att leva med sin slice. Och till och med tycka om den.
Vi satt och pratade efter rundan.
"Den är som min gamla moster", sa Stellan. "Jag har inget emot henne. Jag tycker till och med om henne. Men jag vill helst bestämma själv när hon ska komma på besök."
Hos Doktor Phil
Doktorn bjöd på kaffe och gick igenom grunderna med hjälp av en dator. Klubbans hastighet i träffen, klubbans infallsvinkel, svingspår, bollens utgångsvinkel, klubbans egentliga loft, bladets position i träffen och bollens underskruv. Allt skulle mätas och redovisas i tabeller och kolumner. Dessutom skulle jag få se bollbanan efter varje slag på en stor skärm. Jag lyssnade uppmärksamt.
Samtidigt var det bara en enda fråga jag ville få besvarad: Finns hon här inne?
"Jag ska bara fästa den här reflektorn på bollen", sa doktorn. "Sen kör vi."
Tre timmar och hundratals slag senare var vi klara. Jag hade fått reda på allt och lite till om min sving. Jag hade stiftat bekantskap med ett stort antal skönheter. En av dem motsvarade mina svingspecifikationer bättre än de andra enligt Doktorns noggranna undersökning. Jag gick därifrån med en gåtfull japansk supersnygging. Det var inte kärlek vid första ögonkastet, men väl en sorts värme som kanske kan växa till något vackert med tiden.
Det kändes konstigt att gå så vetenskapligt till väga i en fråga som nästan enbart bygger på känslor. Det liknade ett arrangerat äktenskap. Jag luftade mina tvivel för Stellan.
"Du hörde vad Doktorn sa", sa han. "Ni är perfekta för varandra. Man ska lyda Doktorn."
"Du har rätt. Jag oroar mig i onödan. Det kommer att slå blixtar om oss."
Hur många klubbor behöver du?
"Eh ... hur menar du, älskling?"
"Om jag räknade rätt så står det fyra fullproppade golfbagar i garaget. Tolv klubbor med såna där mössor på."
"Headcovers."
"Ja. Och över 60 andra klubbor. Hur många behöver man?"
"Det är lite svårt att säga exakt", började jag svara lite trevande. "Det är som att fråga hur mycket luft man behöver under sin livstid. Man får helt enkelt vänta och se."
Camilla var inte nöjd med svaret.
"Kan du inte sälja några?" frågade hon uppfordrande.
Det var en helt ny tanke för mig. Sälja klubbor? Jag har inte sålt en enda klubba i hela mitt liv. Man säljer väl inte sina vänner? Hur ska jag kunna veta när jag vill stoppa ner en gammal goding i bagen igen? Tänk om jag skulle vilja plocka fram ett av mina äldre järnset igen för gamla tiders skull. Eller spela några varv med en gammal bladputter bara för att hitta känslan på greenerna igen. Sånt kan ju hända. Och då måste alla klubbor finnas kvar. Det är inget konstigt med det. Jag säljer inte några klubbor. Har aldrig gjort.
Jag minns när Stellan bytte in sina underbara Mizunojärn och köpte ett helt nytt järnset som han bara hade läst om. Det klickade inte alls mellan dem. Det var allt annat än ömsesidig kärlek och respekt och en olyckligare Stellan har jag aldrig sett. Han gick tillbaka till shopen och krävde med gråten i halsen att få häva affären. Som väl var fanns hans gamla älsklingar kvar och det blev ett känslosamt återseende.
Ett sådant misstag tänker jag inte ta risken att göra. Nån gång ibland kan man faktiskt lära sig något av Stellan.
"Man säljer inte sina vänner", tänkte jag högt.
"Kallar du dina klubbor för vänner? Milda makter! Det här måste vi prata om."
Hon sa det med betoning på måste. Det var allvar den här gången. Åh nej, tänkte jag. Det finns inget bra sätt att förklara för Camilla hur jag kan känna för en klubba. Hon skulle aldrig förstå. Jag minns min första säsong med Clarissa. Hur jag lutade henne mot väggen bredvid sängen. Jag sa att det stod i instruktionsboken att hon måste stå i rumstemperatur på nätterna den första månaden. Garantivillkor, förklarade jag, och Camilla köpte det. Sanningen var förstås att jag ville ha henne nära, se henne innan jag somnade och vakna med henne vid min sida. Hur skulle jag kunna förklara det för min fru?
Och nu vill hon att vi ska prata om mig och mina klubbor. Att jag råkade tänka högt och kalla dem för mina vänner var illa nog. Tänk om jag börjar prata om dem i sömnen och mumla deras namn så att Camilla hör. Hon skulle ta ut skilsmässa på direkten.
"Okej", sa jag. "Jag ska berätta hur det är."
Jag hade ingen tanke på att berätta hela sanningen. Det här var återigen ett tillfälle där sanningen måste friseras en smula.
"Har du känslor för dina klubbor?" Camilla prenumererar på Må bra. Hon gillar de psykologiska artiklarna.
"Jag skulle inte kalla det känslor." Här gällde det att vara extremt försiktig. Tunn is var bara förnamnet och några ispikar hade jag inte om halsen. Snarare en snara, kändes det som.
Jag fortsatte: "Begagnatmarknaden för klubbor är iskall. Det går inte att sälja klubbor i dag. Kineserna, vet du. De tillverkar billiga och bra klubbor så det är ingen som handlar begagnat längre. Det är lönlöst. Tro mig, jag har försökt. Det är stört omöjligt."
Konsten att putta
Det var det jag gjorde häromdagen på vår övningsgreen. Jag stod och visualiserade puttlinjen för fulla muggar när Stellan dök upp. Stellan är i sina bästa stunder en rent fantastisk puttare. Särskilt på övningsgreenen. När vi tävlar i puttning vinner han alltid. Tio gånger av tio. Han har aldrig haft några problem med att putta. Han har helt enkelt inte förstått att det är svårt. Han ställde sig och rullade i putt efter putt med en farlig fart.
"Ska du inte putta i bollen också?" frågade han.
"Jag måste läsa färdigt linjen först."
"Hur mycket har du kvar, då?"
"Ett par meter bara. Sen ska jag höra ljudet också."
"Så här menar du", sa Stellan och rullade i ännu en tremetare.
Dags att gå till Doktorn
Det var Doktor Phil som tände mitt hopp. Doktor Phil är klubbmakare och custom fitter. Han kan konsten att hitta rätt klubba till varje spelare. Det är det han gör. Han har fått sitt smeknamn eftersom han alltid verkar ha lösningen på golfares problem med relationen till sina klubbor. Jag kallar honom rätt och slätt för Doktorn.
"Det finns en driver för alla", sa han. Hans fasta blick och diplomen på väggen sa att han visste vad han pratade om. "Och finns den inte så bygger jag den åt dig."
Jag bokade in tre timmar hos Doktorn. Jag ser det mest som en första sondering av terrängen.
Stellan har lovat att följa med som förkläde.
Att spela match mot Stellan
Stellan och jag spelade match. 18 hål. Ett paket glass till segraren. Mycket prestige inblandat. Efter 17 hål var matchen jämn. På det 18:e hålet skulle matchen avgöras.
"Den här gången vore det trevligt om du verkligen gick och köpte ett paket glass åt mig", sa jag när jag hade peggat upp bollen.
"Du måste vinna matchen först", sa Stellan.
Han är en dålig förlorare, min gamle vän. De gånger vi spelat om något har jag inte sett röken av någon vinst. Han kan konstruera de mest fantastiska orsaker att slippa betala, oavsett om det handlar om en lunch, ett paket bollar eller en öl. Jag nöjer mig med att veta att jag är den bättre spelaren av oss två. Åtminstone sex gånger av tio brukar jag vinna. Men jag glömmer inte att påminna Stellan om allt jag har innestående. För närvarande är han skyldig mig tre öl, fyra paket dyr glass, två dussin bollar och ett biobesök. Stellan håller inte med.
Mitt utslag på sista hålet blev inte särskilt bra. Hålet, ett relativt enkelt par fyra på 340 meter med lätt upphöjd green. Vatten till höger, vilket är oroande för Stellan som brottas med sin slice. Min boll låg i semiruffen till vänster och jag lyckades på något sätt jaga fram bollen med en låg draw. Den stannade i uppförslutningen strax kort om green.
Eftersom Stellan hade placerat sitt utslag i vattenhindret och därefter också satt nästa slag i vatten genom att chansa vilt mot flaggan, skulle han slå sitt femte slag när jag skulle slå mitt tredje. Saken var praktiskt taget klar och Stellan sträckte fram handen för att erkänna sig besegrad.
"Fast egentligen skulle jag nog ha pliktat dig för långsamt spel", sa Stellan på väg mot klubbhuset.
"Du tog ju både tre och fyra provsvingar. Dessutom slog du upp torv utan att lägga tillbaka den när du provsvingade." Så där gick han på.
"Du är bara avundsjuk på min pre-shot routine", kontrade jag. "Du borde också skaffa dig en genomtänkt strategi för att förbereda varje slag."
"Tänk om simhopparna skulle göra fyra provhopp innan de gjorde sitt riktiga hopp." Snillet fortsatte att spekulera.
"Jämför du golf med simhopp?" frågade jag, lätt stött.
"OS skulle ta två månader i stället för två veckor", sa Stellan och jag förstod att jag inte skulle få mitt välförtjänta glasspaket den här gången heller.
