golfidioten

Vi använder vår gräsmatta till en sak. Att klippa den. Ibland går vi på den också när vi ska till något av våra trädgårdsland där vi odlar lite jordgubbar och grönsaker. Varje gång jag tittar ut genom köksfönstret tänker jag på hur ett greenområde skulle kunna se ut. Jag har gjort en ambitiös ritning. En modell i masonit och plastic padding står snart färdig nere i källaren. Jag har presenterat projektet för Camilla. Hon är inte lika entusiastisk.

"Är det det som vår trädgård är för dig? En golfbana?"

"Inte en golfbana direkt. Mer som en liten övningsgreen. Då skulle jag kunna träna hemma och inte behöva åka till banan lika ofta. Du tycker ju att jag åker dit lite för mycket. Och rabatterna kommer inte att påverkas alls. Det ser du tydligt på ritningen."

Jag tyckte själv att jag hade hyggliga argument som borde få Camilla att åtminstone börja diskutera saken. Hon vägrade att så mycket som snegla åt min ritning.

"Problemet är inte bara att du är så mycket på golfbanan. När du inte är på golfbanan så planerar du för nästa runda eller pratar med Stellan om er förra runda. Eller så bygger du golfmodeller i källaren. Eller letar klubbor på nätet. Hela ditt inre är ockuperat av golf."

Jag höll med i sak men jag såg inte problemet. Och ockuperat är väl oftast ett negativt laddat ord.

"Jag går ner i källaren och bygger färdigt modellen så kan vi väl fortsätta snacka sen", sa jag optimistiskt.

"Jag kommer ner med te och kex om en stund", sa Camilla. "Så kan du visa din modell."

Det var som tusan. Det här måste vara något av ett genombrott! Hon ville se modellen.

"Räkna inte med att jag ska gilla den bara."  Jag tyckte nästan att hon log lite snett.

"Du kommer att älska den", kvittrade jag, kraftigt uppmuntrad av den här lilla öppningen i försvarsmuren. "Jag kan rita in ett krasseland om du vill."

"Orsa kompani lovar ingenting bestämt", svarade Camilla och satte på vattenkokaren.