golfidioten

Dialog är väl inte majorens starkaste sida. När man pratar med honom blir det sällan ett riktigt samtal. Man får känslan av att man blir informerad. Möjligen kan man flika in en eller annan fråga.

 

Och nu var han hemma hos mig. I mitt vardagsrum. Det var jag, Stellan och majoren. Vi skulle ha puttävling. Det hade börjat komma ut på klubben att mitt parkettgolv utvecklats till en puttövningsyta av guds nåde. I vanlig ordning tog majoren tag i taktpinnen och förklarade hur saker och ting låg till.

 

"Jaha," sa majoren, "då gör vi så här. Tio puttar var från två olika avstånd. Inga puttar skänks. Sammanlagt lägst resultat vinner."

 

Han såg på mig och Stellan. Kanske att han höjde lite på vänster ögonbryn.

 

"Vem börjar," pep Stellan som kanske kände att det lämnades ett litet utrymme för frågor.

 

"Lägst handicap börjar," svarade majoren.

 

"I händelse av samma resultat," frågade jag.

 

"Särspel hål för hål. Varsågod börja."

 

"Ska bli kul," sa jag.

 

"Alla tajders," stönade Stellan.

Putträning på parketten. Som vanligt, kan man väl säga. Det är här vi håller till, jag och Stellan. Särskilt nu när Bente är inne i sin tysta period och inte vill prata med Stellan.

 

"Jag har också avslutat en tävling med fem raka birdies," sa Stellan.

 

"Det var på torsdagsgolfen," svarade jag lite njuggt. Det var ju faktiskt riktigt vasst av Stellan. Det är inte konstigt att han nämner det ibland.

 

"Ja, i och för sig," sa han. "Men i princip är det samma sak. Fem birdies på raken. När det som bäst behövs. Det kan du inte snacka bort."

 

"Nej, det är bara att det var på en annan nivå," tyckte jag.

 

" Men i princip var det samma sak." Stellan gav sig inte på den punkten.

 

"Ni är liksom lika bra?"

 

"Fast på olika nivå."

 

Stellan ringde. Han hade haft en mardröm.

 

"Handlade den om vattenhindret på 14:e nu igen? Du måste komma över det där nån gång. Det är inget särskilt svårt slag egentligen."

 

"Nej nej, jag har inget problem med 14:e längre. Den handlade om Bente."

 

"Bente och tystnaden?"

 

"Japp. Hon har inte pratat med mig på över 40 timmar nu."

 

"Men, är det inte LITE skönt också?" Jag försökte med den skämtsamma tonen. Det gick så där.

 

"Skönt? Tänk dig en runda med 18 treputtar. Så skönt ungefär."

 

"Förlåt," sa jag. "Jag förstod inte att det var så illa. Du gillar att prata med Bente, va?"

 

"Gillar? Det är det bästa jag vet."

 

"Bättre än när du avslutade med fem raka birdies på torsdagsgolf-finalen förra året?"

 

"Mmhmm."

 

"Jösses..."

 

"Mmm... Puttning i kväll?"

 

"Självklart, Stellan."

 

 

 

 

Vi tränade puttning hemma i vardagsrummet. Stellan var lite hängig. Han hade svårt att fokusera ordentligt.

 

"Bente tänker inte prata med mig på en hel vecka," förklarade han.

 

"Har det nåt att göra med att du håller på att förvandlas till buddistmunk," undrade jag.

 

Han log nästan lite. Men bara nästan.

 

"Jag kan inte klandra henne," sa jag. "Jag menar, det är inte alltid du är så rolig att prata med."

 

"Jag frågade varför, men då hade hon redan slutat prata med mig," sa han.

 

"Fick du inga ledtrådar?"

 

"Bara att det var nåt hon liksom behövde komma på."

 

"Kanske bäst att inte störa då," tyckte jag.

 

"Tack för tipset, Dr Phil."

 

"Ingen orsak. Och så kan du komma hit och träna puttning varje kväll."