golfidioten

Jag hade en idé om hur jag skulle kunna hjälpa Stellan att tänka på rätt saker på banan. Tanken var att han skulle få bestämma två saker att tänka på. De två viktigaste sakerna och inget annat. Till exempel sikte och tempo. Bara som ett förslag.

 

Efter vårt samtal häromdagen förstod jag att det inte är rätt nivå att gå in på. Jag måste göra en ny plan. Killen tycker ju att det känns moraliskt tvivelaktigt att utföra en handling som är ett slag. Oavsett vad för typ av slag det handlar om.

 

Min ståndpunkt är att det är moraliskt okej att slå en golfboll. Just själva slaget är inte förkastligt. Stellan tvivlar. Det är lätt att förstå att han inte spelar sin allra bästa golf just nu.

 

Han ringde för en stund sedan och pratade om gräset. Han undrade hur jag såg på att vi slår sönder något som faktiskt är en levande växt.

 

"Centralt nervsystem, Stellan. Det kanske är där vi får dra en gräns," svarade jag i ett försök att få honom att tänka rationellt. "Gräs har väl inte centralt nervsystem så vitt jag kan förstå."

 

"Nej, det tror jag inte," sa Stellan. "Det kanske kan vara okej."

 

"Annars får du väl försöka träffa bollen lite renare," retades jag.

 

Det var elakt sagt, men jag är en okänslig typ.

 

 

 

 

"Det känns inte bra när jag slår bollen," sa Stellan.

 

"Låt mig titta lite på din uppställning," svarade jag.  "Vi får kika på din bollplacering."

 

"Jag menar inte så," sa han och verkade bekymrad. "Jag undrar mera om det ... om det liksom är rätt."

 

"Rätt? Om siktet är rätt? Eller hur menar du?"

 

"Nej, alltså om det här med att slå. Om det är rätt att slå." 

 

"Det är bollar vi slår på, Stellan. Inte människor. Jag tror att det går att försvara rent moraliskt, om det är det du menar."

 

"Det är klart att det hade varit värre att slå på en människa. Men ändå, själva grejen att slå. Jag tror att det gör mig till en våldsam människa.  Jag vet inte om jag gillar det."

 

"Jag tror inte att det är nån fara, Stellan. Jag lovar att säga till om jag ser några såna tendenser."

 

"Säkert?"

 

"Självklart. Du har många problem. Att vara våldsam är inte ett av dem. Du petar ju knappt på bollen när du försöker maxa drivern. Du är den minst våldsamma spelaren jag vet."

 

"Lovar du?"

 

"Hundraprocentigt säkert, Siddharta."

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den senaste tiden har Stellan tänkt på mellan 40 och 100 olika saker innan han lyckats få iväg bollen. Lågt räknat. Det är en enda röra med tankar, idéer och känslor som vispar runt i honom. Ingen av dem hjälper honom att spela bättre golf.

 

I vissa fall har han hamnat i religiösa och existensiella grubblerier. Oftast på tee men också i samband med puttning eller i princip när som helst under rundorna. Det verkar som att han tror att han måste sluta fred med Gud eller världsalltet eller något liknande innan han kan slå bollen.

 

Givetvis försöker jag hjälpa honom. Jag menar, han vill inte hålla på så här. I och för sig har han en upparbetad kontakt med en bra terapeut sedan teeskräcksperioden, men förhoppningsvis kan vi reda ut det här utan att blanda in proffsen.

 

Jag har en idé om hur vi skulle kunna börja.

 

 

 

 

 

 

 

Stellan kan vara något av en grubblare. I perioder går det ut över hans golf. Han gick ju i terapi för att få hjälp med sin teeskräck. På senare tid har jag sett tecknen igen. Han får liksom inte igång sin sving. När han ställt sig till bollen ser han ut att stå och fundera i stället för att bara spela bollen.

 

"Vad är det du tänker på innan du får iväg bollen?" frågade jag efter rundan.

 

"Det är lite av varje. Jag tänker igenom så att allt är okej innan slaget."

 

"Vad då till exempel?"

 

"Tja, greppet, uppställningen, balansen, siktet ..."

 

"Bara det?" undrade jag lite syrligt, men det tror jag inte att Stellan uppfattade.

 

"Nej, jag funderade på livets mening i baksvingen på tolvan."

 

"Kom du fram till något?"

 

"Jag tror att jag är något på spåren. Men helt säker är jag inte."

 

"Du får väl fortsätta fundera," tyckte jag. "Men kanske inte just i baksvingen."

 

Jag brukar aldrig raka mig på tävlingsdagar. Det finns flera bra skäl att låta rakhyveln vila. För det första sparar jag lite tid på morgonen. För det andra har jag gjort flera av mina bästa tävlingar orakad. Det gjorde mig till en början lite vidskeplig. Lite som hockeyspelarnas slutspelsskägg.

 

Men sedan såg jag mönstret. Jag började anteckna på scorekorten om jag hade rakat mig eller inte. Det visade sig att jag faktiskt spelade bättre med lite skäggstubb. Det är fakta.

 

Om jag inte rakar mig spelar jag bättre.

 

Alltså, ingen rakning på lördag.